Angående Kal fån Lene (ur Språktidningen)

Med jämna mellanrum har jag nu för tiden nöjet, för att inte säga äran, att skriva i den alldeles eminenta tidningen Språktidningen. Redan första gången jag träffade chefredaktören Patrik Hadenius och tidningen bara var en glimt i sin faders öga kände jag att det var a) en fenomenal idé b) en hit som väntade på att hända. Och där hade jag onekligen rätt ... Alla som tycker att det låter som en trevlig tidning bara med ledning av titeln kommer att älska den. (Det har på intet sätt med mig att göra, men en hel del med Patrik.)




Det gör mig kanske till en självrättfärdig språkrättshaverist, men jag förbehåller mig ändå rätten att tycka att det är illa på gränsen till skandalöst att vi har slutat lära ungar stava.



Fina exempel på stavningsläget i landet får man i Catarina Grünbaums språkspalt då hon kommenterar Nutidsorienteringen, DN:s tävling i omvärldskunskap. Utifrån förra årets svarsskörd drog hon slutsatsen att man ”kan låta hoppet fara” när det gäller grundskoleelevernas förmåga att stava rätt: ”Om jag påstår att en på tusen stavar simning rätt överdriver jag inte: så gott som alla skriver simmning”. Men Nutidsorienteringen rättar ändå svaren precis som alla andra numera rättar skrivna svar, nämligen med god vilja och genom välvillig (och rikssvensk, antar man) ljudning – på en fråga får man rätt för korillor men däremot inte för skinnpannser eller arongatanger.


Givetvis är inte ungar dummare nu för tiden, men vi vuxna (som ofta, eller åtminstone oftare, kan stava) väljer att låtsas att stavning är en förlegad språklig tvångströja. Orsaken är dels en snedtänd respekt för dyslexi och dåligt ordsinne, dels föreställningen om det nya digitala kunskapssamhället. Det förstnämnda är godhjärtat men halvtänkt. Det sistämnda är bara enfaldigt. Den som ska göra ett arbete om Carl von Linné kan googla Kal fån Lene till domedags otta och kommer ändå inte att finna ett enda ”fakta”. Den som vill komma in på skornalisthögskolan har antagligen lärt sig att det kvittar hur man stavar för det finns så bra hjälpmedel, men webbsidan till institutionen ifråga kommer likväl inte att ge sig till känna. På varje person med dyslexi går tusentals ungar som har det svårare än nödvändigt för att vuxenvärlden kramar ”skrivglädje” och ”lustfyllt språkande” för hårt . För min del är jag övertygad om att vi kan ha en modern, elevaktiv, kommunikativ, kreativ, tillåtande och demokratisk skola – och svenskundervisning – som lika förbländat lär folk stava. Jag vägrar tro att jag är ensam om den övertygelsen.





http://www.språktidningen.se/

Mina åsikter om "spetsgymnasier" (2009)

Vissa saker får man tycka om medan man inte alls får tycka om andra, och logiken i det där intrikata systemet är ofta ännu mer invecklad än vad man tror. De oskrivna reglerna för kvinnor och män är som bekant lite olika, och det är väldigt lätt att tro att om man inte är karl så är det inte riktigt okej att tycka om grovsnus och kampsport. Men sen hejdar man sig och tänker efter: i vida kretsar och många sammanhang är det snarare lite tufft; det ”bygger ett spännande personligt varumärke” om en tjej kampsportar och grovsnusar. Vad man däremot verkligen inte får tycka om utifall att man är fruntimmer i dagens Sverige är att vara hemma och laga mat och snyta barn (jag säger nu inte att alla kvinnor ska vara hemma och laga mat och snyta barn, eller att alla kvinnor nödvändigtvis ens måste ha barn att snyta, jag hävdar bara att man inte får säga det högt om så skulle vara fallet).

På samma sätt är det med ungar och vad de får och inte får vilja. Det är lätt att lura sig att tro att folk i allmänhet tycker att det är fint att ha läshuvud och sådär, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Grovt räknat finns det två saker som barn och tonåringar får intressera sig för och som samhället och vuxenvärlden vill uppmuntra, och det är idrott och kultur. Bandy, showdans, hästhoppning och foto är fina saker att gilla – men till exempel fysik och samhällskunskap är det inte. Jag skulle vilja påstå att det finns massor av folk i Sverige som tycker fysikfnyksungar inte riktigt har samma rättigheter som sina bandyspelande kamrater.

Åtminstone finns det massor av folk som reagerar blixtsnabbt negativt när man pratar om ”spetsgymnasierna” som ska komma att finnas på ett antal orter i Sverige. Den som brinner för till exempel matematik ska kunna söka dit och med lite tur (eller snarare skicklighet) bli antagen och sen få ägna tre år åt sin passion och sannolikt få ett fenomenalt bra avstamp för att ta sig vidare mot ett arbetsliv med matematiken i fokus. Hade ungen ifråga istället brunnit för fotboll hade samma människor märkligt nog tyckt att det var helt i sin ordning även om logiken är exakt densamma på till exempel fotbolls- och musikgymnasier. Den som älskar att räkna anses på något sätt ta brödet ur munnen på sina sämre lottade kamrater, men man talar sällan om orättvisor eller ”resurser” när det handlar om någons rätt att under tre år koncentrera sig på att spela forward (eller altfiol). Mig veterligen finns det åtminstone en gymnasieutbildning i Sverige där man lär sig att bli gamer, alltså professionell dataspelare, och jag har aldrig läst en enda insändare om att det skulle vara en felsatsning. Ordet ”elitskola” används aldrig när det handlar om sport och kultur, men låt mig säga att inte ens i den mest ultrademokratiska av utopier hade jag blivit antagen till en balettlinje.

Är det inte snarare en ganska sund idé att dels se till att lära alla ungar grunderna i ämnen som matematik, estetisk verksamhet och idrott, dels låta dem som är exceptionellt intresserade och begåvade – förlåt den politiskt inkorrekta termen – få ägna extra tid och energi åt sina specialämnen? Jag tycker att det är enfaldigt att tycka att det är sämre att gilla matte än att gilla fotboll. Jag är inte helt säker på att man får tycka så heller … men det tycker jag inte man behöver bry sig sådär ohyggligt mycket om.

Om spolformade sociala smådjur (2002)

Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?

Det är en stiliserad utter, som sagt.

Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.

Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.

När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.

Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.

Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)

Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.

Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)

Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)

Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.

Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.

Beställt från det kosmiska köket (1999)

I skrivande stund är det april och tillvaron bör rimligtvis vara full av krokus och koltrast. Förhoppningsvis läser ni detta en solig vårkänslomorgon som får livsandarna att gäspa och sträcka på sig efter vintersömnen. Det vore nämligen en passande kuliss till den historia jag tänker berätta om ung och spirande kärlek, men jag tänker berätta den även om det bara är alldeles vanligt väder också.

Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar då jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.

Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.

Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.

Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.

En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.

Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. De unga tu hade antagligen inte märkt om de hade suttit i ett soprum.

Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.

Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken som han delade med Dreamgirl.