Beställt från det kosmiska köket (1999)

I skrivande stund är det april och tillvaron bör rimligtvis vara full av krokus och koltrast. Förhoppningsvis läser ni detta en solig vårkänslomorgon som får livsandarna att gäspa och sträcka på sig efter vintersömnen. Det vore nämligen en passande kuliss till den historia jag tänker berätta om ung och spirande kärlek, men jag tänker berätta den även om det bara är alldeles vanligt väder också.

Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar då jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.

Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.

Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.

Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.

En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.

Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. De unga tu hade antagligen inte märkt om de hade suttit i ett soprum.

Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.

Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken som han delade med Dreamgirl.