Tax 1.0 (2007)

Man undrar vad man pratade om innan man hade hund. Kåsörtaxen Antons göranden och låtanden fyller numera den delen av vår konversation som inte ägnas åt det som står i morgontidningen eller folk vi känner (vi pratar ändå ungefär lika mycket som förut, vilket måste innebära att vi har slutat diskutera tvättstugan och kollektivtrafiken). Kåsörtaxens excentriska sidor har också bidragit till att en del odödliga repliker har yttrats i familjen. Till exempel har det visat sig att hans kärlek till choklad, vilket han inte tål eftersom han är hund, tilltar exponentiellt ju längre han aldrig har fått smaka det. Därför får choklad inte finnas hemma om den inte befinner sig minst 1,50 meter över golvytan på ett ställe dit man inte kan klättra (taxar klättrar förbluffande bra om bara incitament gives). I julas bannade jag den oäkte för att han hade lagt choklad längst ner i ett skåp (taxar öppnar dörrar förbluffande bra, se ovan).

– För vet du vem som kommer svansandes och slickar sig om munnen om det plötsligt ramlar ut en påse Toblerone ur skåpet? frågade jag pedagogiskt den oäkte.
– Mona Sahlin? svarade han fåraktigt och jag påmindes ånyo om varför just han är den oäkta hälften.

Kåsörtaxen skrattade inte emedan han rent biologiskt sett saknar förutsättningar att göra det. Taxar har trots allt en del vidareutvecklingspotential. Inte minst gäller det rent språkliga justeringar. Tax version 1.0 kan till exempel ”sitt”, ”stanna”, ”ligg” och ”vacker tass”. Ännu gynnsammare för de taxiska hörselorganen tycks språkljuden som konstituerar fraserna ”vill du gå ut?” och ”vill du ha godis?” vara, för där är reaktionen alltid blixtsnabb och han har hittills aldrig uttryckt skepsis eller motvilja.

Tax version 2.0 borde enligt mitt förmenande dessutom känna till betydelsen av komplexare begrepp som ”senare”, ”snart” och ”13.30”. Det skulle vara mycket lättare om han förstod sånt som ”vi ska snart gå ut” eller ”jag kommer tillbaka om en halvtimme”. Dylikt begriper han inte alls, och i början komplicerade och förvirrade man gärna situationen genom att förnumstigt berätta att ”vi ska gå ut i parken om en stund”. Detta låter för taxen som ”zzzz gå ut zzzz”, vilket gör att han börjar utföra för kåsörtaxen Anton typiska höga upphopp av glädje, vilket är grymt i de fall ”en stund” betyder ”trekvart”, vilket antagligen känns som en generation för en liten varelse som inte kan klockan men älskar parken.

Vad taxen däremot har som människan alltför ofta saknar är förmågan att ruska av sig och gå vidare. Människan i sin första utgåva har en trist bugg: modellen har en tendens att låsa sig i ett läge där den ältar och drar i långbänk och agerar utifrån oförrätter som begicks när den firade jul hos Muppemyrs 1984. Sådan är inte taxen. I en bok vi har står det att läsa om dess ”uttrycksfulla ansikte” och jag svär på att kåsörtaxen kan göra miner: han kan utstråla pur dyrkan och kärlek eller med några enkla ögonbrynsrörelser förmedla att han är anklagande, besviken, trumpen och tvär – men de negativa känslorna är samtliga ytterst temporära. Om kåsörtaxen blir trampad på svansen blir han med rätta förbannad i femton sekunder. Sen uppför han sig som om hans svans aldrig blivit trampad. Han återgår till grundtillståndet ”glatt intresserad av tillvaron”.

Just den detaljen borde justeras i Människa 2.0 enligt förlagan Tax 1.0, brukar den oäkte säga, och det har han alldeles rätt i.