Varför man aldrig har blivit gift (2002)

Eftersom jag är en snäll och mild människa förvånade det mig när jag kom på mig själv med att le i mjugg när jag hörde talas om en nära förestående skilsmässa. Jag brukar inte mjuggle åt sådant, men det finns en första gång för allting och det är alltid intressant när man får utöka sin emotionella repertoar.

Äktenskapet är för övrigt en intressant historia i sig. Nyligen föll jag i en tankegrop över att det smäller så högt att vara gift trots att färre och färre lägger någon egentlig vikt vid själva äktenskapet. En som är inne på sin sjunde make blir ”änka” om han faller ifrån, medan en som har haft en meningsfull relation med en karl i femtio år inte blir något annat än ”ensam”. Jo, jag inser att huvudproblemet i båda fallen är detsamma, men ni förstår (kanske) vad jag menar. I det fallet och liknande är det liksom vigselringen som definierar relationen oavsett vad den, jag menar relationen, innehåller.

Just på vigselringens (symboliska, men inte bara symboliska) värde bygger bland annat den fina boken Reglerna, The Rules, som debatterades flitigt i mitten av nittiotalet, obs nittonhundranittiotalet. Jag noterade nyligen att den numera betingar sitt rätta pris på Åhléns, där den säljs i hårdband för 19.50. Jag förstår att den inte har sålt så där över hövan bra i Sverige. Reglerna handlar nämligen om hur man fångar en karl och gör en äkta man av honom genom att konsekvent agera som om man inte brydde sig om honom överhuvudtaget.

Givetvis måste man börja med att banta och sminka sig, det måste man i alla amerikanska älskadigsjälvböcker, och sen ska man förstås leta rätt på en karl, men sen är det kalla handens taktik som gäller. Några slumpvisa Regler lyder ”Inled inte samtalet, Bjud inte upp honom, Ring inte till honom och besvara inte alla hans samtal, Dela aldrig notan med honom och Gå hem innan kvällen är slut.” Var och en förstår varför detta inte blev någon försäljningssuccé här i landet. Om svenska kvinnor skulle bete sig på det här sättet skulle det alls inte bli några barn gjorda, som talesättet lyder, i det här landet. Svenska män är nämligen enligt min erfarenhet ungefär som folk, och de flesta skulle alltså tolka ett beteende enligt Reglerna som Tack, men nej tack (känsligare själar tolkar det förmodligen som Dra åt helvete).

Man får också många fina tips om vilken sorts personlighet man bör odla: ”Var inte sarkastisk, berätta inga dumma vitsar”, står det – se där, det är roligt att få reda på varför man inte blivit gift! ”Dessutom tycker de flesta karlar att det är jobbigt med pratsamma kvinnor” – man lär inte bli det heller, nej. Poängen är att män enligt den här boken är erövrare som inte vill ha något som de får enkelt. Det är därför de tycker om sport, spel och krig (jo, det står så). En kvinna som är angelägen och visar det, till exempel genom att svara i telefon när det ringer, anses som en enkel match, och si, då blir det till att titta i stjärnorna efter den eftertraktade äktenskapslicensen. Men annars, om man är en Regelflicka, så blir man fru Nånting och lever sedan lycklig i alla sina dagar. ”Ett Regeläktenskap varar i all evighet, amen.”

Den där skilsmässan som jag log åt? Ja, det var förstås den som man läste om i pressen nyligen: en av författarna till The Rules ska separera från sin man. ”Det har inte alls med Reglerna att göra”, sa hon. Nej, givetvis inte. Mjugg, som sagt. Man kanske är en satmara i alla fall.