Tillsammans är vi rädda för allting (2003)

En av de sorgligaste varelser jag någonsin har känt var en bullterrier som hette Poncho. Han var liten och kantstött när han kom till sin husse och matte; livet och tidigare ägare hade farit hårt fram med honom. Poncho var fruktansvärt rädd för i stort sett allt som rörde sig och han tacklade rädslan genom att slå tillbaka vid minsta tecken på ”fara”: han bet och bet och bet, och det blev värre och värre. Efter många turer och hundpsykolog och en hemsk incident med en boxervalp som klarade livhanken med blotta förskräckelsen slutade det med att den arme Poncho blev avlivad. Oavsett vart bullterriers försvinner när de dör så har Poncho det bättre där.

Jag tänkte på Poncho när vi fikade ett gäng häromdagen och började tala om vad vi är rädda för. Det visade sig att vi är rädda för i stort sett allting; alla inte för allt, men tillsammans kunde vi täcka upp i stort sett alla aspekter av mänskligt liv.
– Hantverkare, sa började någon lite överraskande. Alltså att släppa in helt okända hemma.
– Att någon ska ta mina barn, fortsatte en annan. Att man ska släppa dem med blicken på H&M och så är de bara borta, som den där vandringssägnen om barnen på Disneyland.

– Att få punktering på kvällen, sa en tredje.
– Att låta någon ta ens väska ner från tåget, sa en fjärde. Jag tror alltid att det är sista gången jag ser den väskan.
– Att höra steg bakom sig på trottoaren när det är mörkt, sa en femte (kvinna).
– Men det kan ju vara någon snäll som kan rädda dig från hemska saker? sa en sjätte (man).
– Tchk!! sa en sjunde (ytterligare en kvinna).

Vi är alltså rädda för allt, åtminstone alla slags främlingar, men ingen kunde förklara varför. En av de mörkrädda har faktiskt blivit rånad en gång, men hon är den enda. Vi andra baserade våra skräckar främst på att det står i tidningen att folk är så farliga.

Jag passade förstås på att kasta in en av de bästa böcker jag har läst på mången god dag, Barry Glassners The Culture of Fear. Den handlar om varför amerikaner är rädda för till exempel mördare, tonårsmödrar (sic) och svarta män när statistiken visar att vad som faktiskt är farligt, statistiskt sett så att säga, är helt andra saker. Glassner analyserar rädslekulturen grundligt. Genom statistik och genom att spåra källor till nyhetsartiklar etc. visar han att de som han kallar fear mongers, fritt översatt ”rädslegrossister”, ofta har dels rejält fel, dels dolda motiv. Som trollkonstnärer vill rädslegrossisterna få amerikanerna att titta åt ett annat håll så att de inte ser var det egentliga tricket utförs. The Culture of Fear är obligatorisk läsning för alla som någonsin har ställt sig frågan ”vad skulle man vara rädd för om man inte läste kvällstidningen”.

– Visst är det väl så i Sverige med, sa en åttonde. Man undrar ju vem som tjänar på att folk är så skitskraja som de faktiskt är. Bevisligen lever en överväldigande majoritet av svenskarna i fredlig samexistens och det går bra för de allra flesta – vem vill få oss att tro att vi befinner oss på randen av kaos, katastrof och avgrund?
– ”Dom”, sa en nionde. ”Dom”, som ligger bakom allting. Nåt som man inte riktigt ser eller förstår men som styr oss alla med osynliga marionettrådar. Rädda människor är lättstyrda människor.
– Och farliga, sa jag.
Jag tänkte på Poncho.
– Det är ens förbannade plikt att inte vara rädd, sa den elfte. För att det inte ska bli farligt på riktigt.