Stolleprovet del III, Vansbro (2002)

Kamraten M, som inte är särdeles imponerad av kroppsrörelse i grupp, frågade nyligen om jag var klar med ”Stolleprovet”. Sådant kallas på fint språk röjande av attityd: hon pratade om Tjejklassikern. Nej då, äventyret fortsätter. Nu senast var det Tjejsimmet i Vansbro.

Jag och AJ, min Stolleprovskompis, betraktade simmet som en formalitet. Sådant kallas, som den klassiskt bildade vet, hybris. Tjejvättern (9 mil) och Tjejvasan (3 dito) gick fint trots att det handlar om längre distanser än vad vi cyklar/skidar till vardags, så Tjejsimmet – en kilometer, en distans som vi simmar om vi alls gör oss omaket att simma – borde vara en s.k. baggis. Tänkte AJ och jag.

Hej, vad vi bedrog oss, som det heter i ett av dessa märkliga talesätt. Distansen, kilometern, simningen, var en petitess i sammanhanget. Kylan, badmössan och medsimmarna var utmaningen. Kylan, pro primo, var man inte helt oförberedd på. ”Våtdräkt rekommenderas” har det stått i alla start-pm. Jag är en sån som går upp och ner i vikt på ett påtagligt och kontinuerligt sätt och kan alltså inte ge mig till att köpa våtdräkt (eller folkdräkt eller nåt annat dyrt som slutar på -dräkt) eftersom den, vilken storlek den än vore, bara skulle vara lagom vart fjärde år. Alltså återstod ullfett. Ullfett luktar som ett helt får skulle göra om man konserverade det, misslyckades och glömde bort det. Och det smörjer man över hela sin lekamen, och det doftar inte direkt som Tusen och en natt (jo, som tusen och en nätter i ett fähus) och inte hjälper det hälften så mycket som man önskade. När jag kastade mig ut i det sextongradiga vattnet och kände hur strömt det var samt att jag inte bottnade – då, mina vänner, hade jag gräsgrön panik och ångest i halsgropen.

När man (nästan!) hade vant sig vid kylan återstod medsimmarna. I start-pm:et stod en underbart poetisk lögn: ”Gör gärna sällskap med någon vars takt verkar stämma, då försvinner den ensamhetskänsla som ibland kan infinna sig i de breda älvarna.” Ha, sade greven med en onaturlig skorrning! Den känslan påminner om den ensamhetskänsla man ibland upplever i rusningen vid T-centralen. Möjligen kan man uppleva en ensamhetskänsla av existentiell karaktär, men fysiskt – nä, tror inte det. Jag håller mig mot bättre vetande med långa naglar, men har just nu bara nio: en parant dame sparkade av mig vänster ringfingernagel i lördags jäms med Rimi i Vansbro. Det gjorde ont. Jag svor.

Och så den obligatoriska badmössan: min mamma skrattade så hon fick bråck när jag demonstrerade den efteråt. Jag har, har jag insett, en kraftigt tilltagen skalle och mössor som sitter prima på andra passar helt enkelt inte på mig. Den obligatoriska badmössan kröp upp upp upp på skallen – jag drog ner den (med en hand, för om man slutade simma togs man av strömmen) – den kröp upp – jag drog ner – slutligen slet jag den av mig och stuvade in den i baddräkten. Om ni såg nån som simmade i mål á la Anne Boeylyn (= med tre bröst) så var det jag.

Jag har i alla fall begripit varför det kallas ”En svensk klassiker”. Tre av grenarna illustrerar svensk motionsidrott: skidor i frostiga landskap, cykel mellan böljande rapsfält, löpning i doftande granskog. Den fjärde grenen illustrerar hur det är att vara svensk: man har ångest och fryser. Men jo tack, jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Det var riktigt roligt. ”Stolle” – ja, kanske.