Om möjligheten att tygla attraktionen mellan människor (2007)

Nu tror jag att jag har berättat för alla i hela världen om de engelska dejtingexperterna som jag såg på teve för lite sedan – ja, för alla utom för just dig då, så nu är det din tur att stå ut. De engelska dejtingexperterna var nämligen så väldigt … speciella, skulle man kunna säga, eller rättare sagt var de bara så extremt mänskliga – nå, vänta, så berättar jag!

Jag såg alltså ett teveprogram om några experter vars uppgift var att skapa det perfekta paret, att maximalt optimalt preppa en kvinna och en man för att möta det motsatta könet och dessutom slå fast vilka personer i en grupp som skulle falla handlöst för varandra. Dessa experter – som faktiskt redan från början ganska tydligt liknade skräddarna i en känd dansk folksaga om en oklädd statschef – var beteendevetare och psykologer och antropologer och jag minns inte hälften, men de var samtliga oerhört lärda. Dessutom var de säkra på sin sak: med vetenskapens hjälp går det att tämja och tygla attraktionen mellan människor. Att ingen hittills har lärt sig tämja och tygla åskan, som vid en jämförelse måste anses vara ganska harmlös, var inte ett faktum som de lät sig nedslås av.

Experterna gjorde ungefär som professor Baltasar, om ni minns honom, de funderade och funderade, och vips kom de på det! Kvinnor attraheras alltid och framförallt av synliga tecken på status och makt. Män attraheras med samma lagbundenhet av en viss kvot mellan höft- och midjemått. Dessa två yttre faktorer överskuggar allt annat (och det vore ju fantastiskt behagligt om det vore så: då räckte det med en snygg kostym och en schysst korsett för att både Elefantmannen och Elefantmannens syster skulle ”bli gifta”, som det heter). Dessutom finns det en annan faktor som spelar in, och det är att folk som blir ihop och stannar ihop alltid är lika varandra (om ni har en bättre hälft så stirrar ni antagligen eftersinnande på vederbörande över tidningskanten just nu; hälsa från mig om hälften undrar vad phan ni håller på med).

Så sattes dejtingexperternas listiga planer i verket på nån sorts snabbdejting-tillställning, ni vet ett sånt där evenemang som dom gör program om på TV3 hela tiden, där folk springer omkring med ett anteckningsblock och stöter på femtio fullständiga främlingar och så ringer nån i en klocka var tredje minut (om detta vore den sociala arena som återstode för mig bleve jag hellre eremit i celibat, förf. anm). Och vet ni vad? Dom snusförnuftiga dejtingexperterna hade inte ett enda rätt. Kvinnor visade sig falla för precis vem som helst, inklusive losers med gällivarehäng. Män drogs ostrukturerat och planlöst till rödhåriga, kortväxta och hjulbenta alldeles oavsett midja. Ingen ville ha den som de statistiskt teoretiskt var ämnade för. Många var intresserade av många och de flesta var åtminstone intresserade av, och intressanta för, någon – men ingen var särskilt imponerad av sin hypotetiskt perfekta partner.

För oss som, likt Tommy Nilsson i Melodifestivalen, tror på människan är detta en andens triumf över materien. Folk är så förtjusande konstiga och komplicerade. De går inte att klämma in i En Storlek Passar Alla, varken kroppsligen eller själsligen. ”Om X, så Y” fungerar bra i teoretiskt logik men inte i livet, och det gäller inte bara märkliga dejtingexperiment utan alla mänskliga processer som är mer komplicerade än att bre en smörgås.

”Du passar inte in i bilden”, skaldar Povel Ramel, ”men har nånting som bräcker den: du finns”. Man måste, som så ofta, vara expert för att inte begripa det.