Upp i det blå – nej tack (2002)

Det är trist att man inte bara blir äldre utan också fegare. När jag var liten kavade jag sorglöst upp i trädtoppar och på tak, men sen sattes jag i skola att läsa om Newton och sen gick tiden och en dag år 2000 stod jag i Italiens monter på världsutställningen i Hannover sju meter upp i luften på en konstnärlig genomskinlig pinnbro och höll i mig tills det knakade i armen på den oäkta hälften och begrep att jag är väldigt väldigt höjdrädd.

Oftast klarar man ju livet fint ändå, men känslan dyker upp när man minst anar det. Ibland till och med på bio: Sagan om ringen var onödigt tredimensionell i min smak. De vanställda armstöden på stol 171 på Filmstaden Söder kommer för evigt att vittna om min sammansatta natur och klena intelligens: jag höll i mig krampaktigt under partierna när Gandalf och grabbarna balanserade på vittrande stenbroar över avgrunder som syntes mig till och med djupare än sju meter.

Senast höjdskräcken dök upp i ett verkligt oväntat sammanhang var på Valborgsmässoafton i Helsingfors. Alla bör prova finsk valborg. Här hemma firar vi inte alls med samma glöd. Inte heller nyttjar vi språket så innovativt: ”Trevlig valborg” heter ”Glada vappen!” i bestämd form på finlandssvenska, ungefär som att önska folk ”goda julen”. Vappen är en sanslös folkfest som börjar med att studenterna tvättar statyn Havis Amanda och sätter på henne studentmössa. Därefter öppnar tiotusentals helsingforsare – studenter, pensionärer, medelålders kostymherrar, trebarnsmammor – sina medhavda flaskor ”skumvin” och tar på sig sina studentmössor. Sedan vidtar 36 timmars kalas. Helsingforsarna visar direkt sydländska sidor. I stort sett alla medför eller bär någon sorts partyutrustning: ballonger, vippor, serpentiner, flärpor, lösnäsor, peruker ... Detta bör upplevas. Ännu ett tips, för den som är lagd åt det hållet, följer nedan.

Den nya sortens höjdrädsla anföll mig i ateljébaren på det anrika hotell Torni. Det är en s.k. sky bar: först åker man hiss tolv våningar och sen klättrar man upp för en snirklande smal trappa tills man kommer till en inglasad lokal där man kan insupa bland annat utsikten. Jag fick inte spader, för man kom liksom inte så nära kanten, men nog jag tyckte nog att det svajade lite. (Det tycker jag alltid att det gör ovanför femte våningen. I Empire State Building kände jag mig som en svajmastartist och till slut blev jag i stort sett förbannad på alla som tycktes inbilla sig att golvet stod stilla.)

Det gick ganska bra, som sagt. Tills jag skulle besöka det så kallade damrummet. Jag öppnade den alldeles vanliga anonyma dörren, klev in och – hooo, hade Helsinki utsträckt för mina fötter. Vill ni verkligen se Helsingfors litegrann från ovan rekommenderar jag damtoaletten på Torni. Perspektivfönster på toa är annars lyckligtvis ovanligt, men i den högsta byggnaden på mils avstånd funkar det. Ingen ser in, men själv ser man ut. Själv såg jag ljust gräsgrön ut, för det var fönster från ankelhöjd och uppåt på två väggar och här kom man minsann tillräckligt nära kanten. Det gungade som en barkbåt i femton sekundmeter på Ålands hav. Men vad gör man?

”Tja, här sitter jag på dass och är höjdrädd”, tänkte jag. Jag vet inte hur det är med er, men för mig var det var en alldeles ny känsla.