Dialekter och andra lyten

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

"Så är det där jag kommer ifrån" (ungefär så, i alla fall)

Följande lilla historia är faktiskt såsom ett uppmuntrade pyssel så här i oxveckornas början, om det slumpar sig så att du är mer språkligt allmänbildad än undertecknad och har tröttnat på sudoko. Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja ha gåtans lösning när det gäller en anekdot som har delgivits mig av vännen K, som har en annan vän som har relaterat nedanstående scen ur verkligheten.


Det utspelar sig på en språkkurs, och det är just detta som är själva knäckpunkten; återkommer till det senare. Språkkurser är som alla vet ganska skojiga alldeles i sig själva och inte minst är det fascinerande vad man har med sig ifrån dem: jag och den oäkta hälften gick på varsin italienskkurs med samma kurslitteratur ungefär samtidigt men på olika orter för vid pass femton år sen. Vi minns fortfarande att signora Rizzi gick in i en bokhandel för att köpa ett vykort och ett frimärke och därefter är resten alldeles som ett gytter. Trevligt hade vi dock båda två på våra resp. kurser även om signora Rizzi är i stort sett det enda vi har med oss därifrån. Det är ett slags ovanligt gemensamt minne såtillvida att vi skaffade oss det långt innan vi träffades.

Den här språkkursen som K:s kompis berättade om var i alla fall nån sorts Svenska för invandrare fast på ett annat språk. På sådana kurser pratar och skriver man, har man sagt mig, inte helt sällan på temat ”så är det där jag kommer ifrån” (den oäkta hälften som har läst liknande finskkurser i Helsingfors brukar tycka att det är lagom kul att han bara kan berätta sånt trist nordligt som alla som bor i Finland redan vet, medan de övriga kursdeltagarna från platser som belyses av Södra korsets stjärnbild alltid har så mycket mer spännande att förtälja). Den här bekantens bekant, vi kan kalla henne X, var alltså svensk i ett utland och skulle därför på förekommen anledning och på främmande tungomål berätta om den typiska svenska kräftskivan. Vi har en särskild sorts fest när vi träffas och äter kräftor varje augusti, sa hon. Folk tycktes fatta ett visst intresse när hon förkunnade detta.

Det är alltid trevligt att ha intresserade åhörare, så hon kom liksom i gasen redan från start. Man kan fånga dem själv, berättade hon, men oftast köper man frysta. Kinesiska eller turkiska är rätt vanligt. Åhörarna nickade eftersinnande. Kinesiska, så pass? Om man har sån tur att man kan fånga dem själv går man ut och sätter ut stora burar, fortsatte hon skildringen. Någon i publiken dristade sig till att fråga om det var bästa sättet, men det försäkrade X att det var. Dom kan krypa in, men dom kan inte krypa ut.

Och sen tar man hem dom och kokar dom med dill, fortsatte hon. Man kokar dom levande, men det är det enda sättet. Levande, ropade en kvinna, kokar ni dom levande? Yep, sa X. Efter ett tag blir dom vackert röda och då är dom klara. Åhörarna hade slutat nicka eftersinnande och tittade nu snarare forskande. X insåg att de hade svårt att smälta dessa barbariska primitiva seder, men vad göra? ”Så går det till där jag kommer ifrån.”

Sen är det en viss ritual när man äter dem, fortsatte X oförtrutet. De flesta sparar stjärten till sist, men man får inte glömma att knapra ur det godaste ur benen och många uppskattar också klorna. Klorna? frågade ytterligare någon, denna gång en man. Ja, det är en hel del mat i dom, sa X. Många uppskattar också att doppa varje exemplar i den salta lagen och liksom sörpla i sig den från undersidan – det måste ses för att man ska förstå det. Det kan jag tro, sa mannen blekt.

Och det är en riktig fest, ska jag säga, sa X. Man har lustiga hattar och sitter tills in på nattkröken och en del entusiaster smäller i sig mängder, men på restaurang får man visst inte fler än sju i en portion. Inte fler än sju?! frågade någon gällt. X började nu på allvar tappa tråden.

Det visade sig så småningom, men förvånansvärt sent i framställningen, att hon istället för att tala om kräftor hade fått fatt i ordet för ”hare” vilket hon konsekvent hade använt under hela föredragningen.

Nu kommer vi fram till själva gåtelementet. Vet du vilket språk detta handlade om? Det visste nämligen inte K. Möjligen berodde förvirringen bara på ett vanligt hederligt hjärnsläpp, som när en amerikansk utbytesstudent i min gymnasieklass till allmän gamman slog fel på ”onion” och ”opinion” i sitt lexikon och hann lägga ut texten en god stund innan någon begrep tillräckligt mycket för att hejda honom – men det kan också bero på att det finns något för mig okänt språk där ”hare” och ”kräfta” ligger nära varann ljud- eller stavningsmässigt. I så fall skulle jag vilja veta det. Men egentligen spelar det ingen större roll. Det är hur som helst en god historia som bevisar hur trevligt det är med språkkurser.

Angående Kal fån Lene (ur Språktidningen)

Med jämna mellanrum har jag nu för tiden nöjet, för att inte säga äran, att skriva i den alldeles eminenta tidningen Språktidningen. Redan första gången jag träffade chefredaktören Patrik Hadenius och tidningen bara var en glimt i sin faders öga kände jag att det var a) en fenomenal idé b) en hit som väntade på att hända. Och där hade jag onekligen rätt ... Alla som tycker att det låter som en trevlig tidning bara med ledning av titeln kommer att älska den. (Det har på intet sätt med mig att göra, men en hel del med Patrik.)




Det gör mig kanske till en självrättfärdig språkrättshaverist, men jag förbehåller mig ändå rätten att tycka att det är illa på gränsen till skandalöst att vi har slutat lära ungar stava.



Fina exempel på stavningsläget i landet får man i Catarina Grünbaums språkspalt då hon kommenterar Nutidsorienteringen, DN:s tävling i omvärldskunskap. Utifrån förra årets svarsskörd drog hon slutsatsen att man ”kan låta hoppet fara” när det gäller grundskoleelevernas förmåga att stava rätt: ”Om jag påstår att en på tusen stavar simning rätt överdriver jag inte: så gott som alla skriver simmning”. Men Nutidsorienteringen rättar ändå svaren precis som alla andra numera rättar skrivna svar, nämligen med god vilja och genom välvillig (och rikssvensk, antar man) ljudning – på en fråga får man rätt för korillor men däremot inte för skinnpannser eller arongatanger.


Givetvis är inte ungar dummare nu för tiden, men vi vuxna (som ofta, eller åtminstone oftare, kan stava) väljer att låtsas att stavning är en förlegad språklig tvångströja. Orsaken är dels en snedtänd respekt för dyslexi och dåligt ordsinne, dels föreställningen om det nya digitala kunskapssamhället. Det förstnämnda är godhjärtat men halvtänkt. Det sistämnda är bara enfaldigt. Den som ska göra ett arbete om Carl von Linné kan googla Kal fån Lene till domedags otta och kommer ändå inte att finna ett enda ”fakta”. Den som vill komma in på skornalisthögskolan har antagligen lärt sig att det kvittar hur man stavar för det finns så bra hjälpmedel, men webbsidan till institutionen ifråga kommer likväl inte att ge sig till känna. På varje person med dyslexi går tusentals ungar som har det svårare än nödvändigt för att vuxenvärlden kramar ”skrivglädje” och ”lustfyllt språkande” för hårt . För min del är jag övertygad om att vi kan ha en modern, elevaktiv, kommunikativ, kreativ, tillåtande och demokratisk skola – och svenskundervisning – som lika förbländat lär folk stava. Jag vägrar tro att jag är ensam om den övertygelsen.





http://www.språktidningen.se/

Runningnyheter och ready-to-drink (2007)

I morse kom C till jobbet i affekt.
– ”Runningnyheter”, väste hon, vad menasssss med ”runningnyheter”?! Och på tio skyltar efter varandra?!

Jag är stolt över att säga att jag kunde svara henne. Dels visste jag vad hon hade sett, dels hörde jag den pressansvarige på sportaffärskedjan bakom reklamkampanjen redan i höstas när han förklarade varför hans arbetsgivare inte tvekar att kväka ur sig ett bastardord som ”runningskor”.
– Jo, sade jag milt, ”springskor” är ett barnord och ”jogging” betyder att man springer mycket saktare än ”running”.

C stirrade på mig som om jag vore sinnessvag. Jag förklarade att det inte var min egen åsikt utan bara vad jag hade lärt. Då blev hon snällare, men hon förstod ändå inte.

En vanlig fördom är att bara gamla stofiler utan språksinne retar upp sig på nutidens märkliga blandspråk. Många tycker säkert att C, närmast tvåspråkig och lagvigd vid en amerikan, borde förstå sig på och välkomna engelska inlån – men såvitt jag begriper fungerar det precis tvärtom. Den toksvengelska invasionen beror på att folk som är i bästa fall halvskapliga på engelska försöker lura gemene man att alla som Förstår Engelska också förstår det fina i kråksången med ”runningskor”. Kejsarens new clothes, helt enkelt.

När jag klagar på toksvengelska smusslar jag gärna in mina 70 akademiska poäng i engelska i konversationen – oftast är man den enda i ett sammanhang som hellre vill ha saker på modersmålet och man vill ju inte verka korkad. Men det hjälper sällan. För ett tag sen fick vi en rejält komplicerad tjugosidorsenkät på engelska på jobbet, och jag ansåg mig inte kunna besvara den på bästa sätt innan jag hade sett den komplett med begreppsförklaringar på svenska. Det sa jag på ett personalmöte, och jag kände mig som sagt tvungen att nämna mina 70 poäng. Om jag hade fått tio kronor för varje ansikte vars uttryck sade ”Men då var det väl konstigt att du inte LÄRDE dig något på universitetet, pappskalle” hade jag … tja, haft råd att åka utomlands och lära mig mer engelska, för jag kan långt ifrån tillräckligt.

Alltså – jag kan lite engelska. Ändå förstår jag inte varför Dietpulverföretaget A lanserar nån sorts dekokt under devisen ”ready to drink” när det storsvenska ordet ”drickfärdig” redan finns, ”ready to use” (möjligheten att skapa ord som ”drickfärdig” är för övrigt ett avseende i vilket svenskan är smartare än engelskan). Eller varför kosmetikaföretaget B menar att en doft ”har en rosa ’touch to it’ ”. Eller varför det knappt har funnits en enda svensk titel i ett enda svenskt företag sedan alla kamrerer blev controllers – och just företagen blandar och ger gärna tills man varken vet ut eller in. Nyligen annonserade järnverket C efter en ”Chef Business Control”, och det var inte så lätt att få rätsida på så länge man försökte foga in eng. chef = sv. kock i sammanhanget. Man förväntades fatta att det första ordet var (inlånat) svenskt och att man först därefter skulle gå över till den allestädes närvarande engelskan. När det ska vara busig ironiskt kul blir jag bara förbannad, ursäkta, som t.ex. när telekommunikationsbolaget D körde den där reklamen med ”do as Bella, send 50 sms for only 23 öre per dag” eller hur det var, det blev som ett rött dis för mig alltsammans.

För att överleva utan problem i dagens mediabrus krävs ett utvecklat språksinne, men ett sådant ser inte ut som man tror. Man bör kunna svenska hjälpligt och hanka sig fram på engelska, gott, men först och främst bör man ha knäckt the code till svengelskan.

Rapporter från Petersburg (2008)

Den oäkta hälften ska plocka upp och borsta av sin ryska. Jag är helt och hållet för det, men jag tror inte att det blir lika roligt som när han skaffade sig sina grundkunskaper. Den oäkte har sedan många år haft för vana att Förkovra Sig om somrarna. Eftersom han är student – 46 år gammal och universitets-, vill jag understryka av moraliska skäl – har han under många års tid haft ganska långa sommarlov, jag menar ”studiefria perioder”, medan vi som sliter i saltgruvor och grottekvarnar inte har det fullt så flexibelt. När jag jobbar på sommaren och andra, mer mänskliga, sommarlovslediga ägnar sig åt hängmattan eller skogspromenaderna nöter den oäkte helt enkelt bara nya skolbänkar.

Hans första anspråkslösa projekt var att lära sig finska och dom där sommarkurserna måtte givit någon sorts resultat; förra hösten läste han en termin etnologi på finska på Helsingfors universitet. Hans ryska har för allt vad jag begriper inte riktigt samma höjd, djup eller bredd, men han var i Petersburg för ett par somrar sen och det var storartad underhållning att höra om hans framsteg eller åtminstone tillvaro.

Under dessa veckor meddelade han sig primärt i lakonisk telegramstil via sms. Han lyckades ändå förmedla att han bodde med en stor ouppfostrad hund och en barsk medelålders hyresvärdinna av den s.k. gamla stammen i ett tämligen påvert pörte i en förort. Den oäkte kunde i runda tal trettio ord ryska, vilket inte var mer än rättvist med tanke på att hyrestanten kunde lika mycket, på gränsen till något mindre, engelska. Hon hade tänkt sig att de skulle kommunicera via ett rysk-engelskt lexikon, vilket försvårades av att något inträffade som jag dittills bara hade trott hände i lata skolelevers fantasi: hunden åt upp boken. Men de kämpade frenetiskt på, enligt den oäktes reserapporter med Fawlty Towers som förlaga: ”Hon höjer rösten som Basil ju mindre jag förstår och jag är som Manuel, ’jag tala ryska, jag lär mig från ett bok’”. Den oäkte pusslade så gott han kunde med sina trettio ord: ”Häromkvällen försökte jag lura i värdinnan att jag skulle ’tala middag i Petersburg’ när jag skulle in till stan och gå på operan” lydde en annan minnesvärd rapport.

Det rapporterades en del om hunden också. Det var en praktfull och storvuxen dobermanntik som under måltiderna (människornas) satt bredvid den oäkta hälften på kökssoffan med sitt tunga huvud på hans vänsterarm, lugubert betraktande godsakerna. Den oäkte trodde länge att hon hette Fy, det vill säga att det ryska ordet för ”fy” yttrades så ofta att han utgick från att det var namnet.

Den oäkte och hyresvärdinnan fann ändå varandra med tiden, sannolikt eftersom att de inte hade någon möjlighet att prata sönder sin relation. När han fick ryska snuvan – han har enligt utsago varken förr eller senare varit så förkyld som på den kursen – trakterades han med ortens specialkost för sjuklingar, en ohyggligt stor ohyggligt stark gräslök som brände ut alla flimmerhår i de övre luftvägarna och verkade framförallt genom att ta den lidandes uppmärksamhet från de tidigare fysiska symptomen. När han åkte hem fick han med sig en rörande bukett ängsblommor och två burkar inlagda, utsökta, gurkor och tomater. Han kan numera ungefär hundra ord ryska och älskade, som jag förstår det, varje minut av den sommaren i Petersburg.

När han nu tänker ta sina kunskaper till nästa nivå kommer det att ske på Stockholms universitet. Varken han eller jag tror att det kommer att bli ens en tiondel så givande i någon djupare bemärkelse.

Tumpar du i kallimallivandra? (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.

När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

I andra i TIrolen 9 dgr (2007)

Mitt skrivbordsunderlägg är ungefär som Pandoras ask fast roligare. Rent reflexmässigt stoppar jag intressanta urklipp därinunder – jag vet inte varför, det bara känns rätt. När underlägget inte längre ligger på skrivbordet utan på en stor hög av bråte vittjar jag, och vid det senaste fiskafänget i makulaturhögen skrattade jag opassande högt åt en bunt annonser som jag hade glömt att jag mindes (överkänsliga personer varnas, somligt rör sig också om opassande företeelser).

Den första är ett stilistiskt konststycke som presenterar ett för mig nytt sätt att se på livet. Jag ber att få återge det in extenso minus firmanamnet: ”Poetry of Silver. Trend Collection Spring 2007. X Satin. X tillför verkligen något nytt till ditt badrum. Silkeslena X med sin diskreta design får med Poetry of Silver en extra touch av silvergrå elegans. Trots allt är det faktiskt de små detaljerna som gör den stora skillnaden.”



Man kan tro att detta handlar om badlakan i egyptisk bomull, men, kära vänner, det rör sig i själva verket om vad som profant skulle kunna beskrivas som skithuspapper. Visst kan man shoppa sig lycklig, men hur mycket rikare kan egentligen livet bli för att man torkar sig därbak med Poetry of Silver? Jag kan inte, vill inte, annat än tro att detta är ett grymt och ironiskt skämt från reklambyråns sida.

När jag hade smilat klart åt Poetry of Silver hittade jag en annan liten mapp med ett antal annonser som återfanns i ICA-Kuriren en vecka då jag antar att alla datorer löpte amok samtidigt. En av de mer kryptiska återger en bild av en fisk samt rubriken ????fi????? Texten lyder därefter ”löö ööö öö”, slut citat, och har man frågor på det kan man ringa 72-2GG2GGG.



En annan rubrik har fått fler bokstäver men blir ändå inte mer lättläst: ”Öland, römd i gd borti dhövet”. Ett resebolag drog en riktig nitlott och tvingas ståta med inte bara helt oläsliga resor typ ”I inresa till T rnt arT a i ranken” utan dessutom ”I andra i TIrolen 9 dgr” vilket onekligen är tankeväckande.

Den sista annonsen försöker locka folk till en s.k. erotikmässa i Alvik. Såna mässor dyker upp emellanåt och är – jag vet, ty jag har besökt dem – tämligen trista tillställningar. Om detta vore den första insyn folk skulle få i erotiken skulle färre gripa sig an den så helhjärtat, kan man säga: det är ungefär som marknadsafton i Blomstermåla fast en del fnittrar, och klientelet är ungefär detsamma. Denna mässa har dock något extra att erbjuda: ”Special guest star: Mikael Reuter in sex performance”. Kalla mig lättroad, men jag skrattade så jag grät. Humorn förutsätter i och för sig en insikt om den olyckliga personnamnskrocken med Mikael Reuter – det finns uppenbarligen någon sorts erotiker med samma namn, men för mig är det en lärd och värdig medelålders språkvårdare, Finlands representant i Nordens språkråd. Tänk er en annons som försöker locka folk med en liveshow med Horace Engdahl … nä, något så roligt kommer nog tyvärr aldrig mer att hamna under det skrivbordsunderlägget.

Apropa spraket (1995)

Detta ar en framtidsvision som jag redan fran borjan maste varna for da den kan verka upprorande pa kansliga lasare. Historien utspelas en lordagskvall ar 2010 hemma hos familjen Ostberg i Soderkoping. Man hade en intim slaktmiddag.

– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.
– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.
– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.
– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.
– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.
– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.
– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.
– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.

Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.
– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.
– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.
– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjal sager, sa Asa.
– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med ”Soderkopings damkor”. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.
– Numera maste jag vara ett ”foredome” for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett ”monster” for dem.
– Personligen foredrar jag att bli kallad ”tystlaten” framfor ”lagmald”, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en ”lagmald aklagare”, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i ”tingsratten” i stadens ”radhus”.
– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.

– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.
– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.
– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel ”det svenska kosamhallet” eller ”den vackra sjon Malaren”. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! slutade svagerskan Gard.

– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!

Han inhostade en appladaska.