Rapporter från Petersburg (2008)

Den oäkta hälften ska plocka upp och borsta av sin ryska. Jag är helt och hållet för det, men jag tror inte att det blir lika roligt som när han skaffade sig sina grundkunskaper. Den oäkte har sedan många år haft för vana att Förkovra Sig om somrarna. Eftersom han är student – 46 år gammal och universitets-, vill jag understryka av moraliska skäl – har han under många års tid haft ganska långa sommarlov, jag menar ”studiefria perioder”, medan vi som sliter i saltgruvor och grottekvarnar inte har det fullt så flexibelt. När jag jobbar på sommaren och andra, mer mänskliga, sommarlovslediga ägnar sig åt hängmattan eller skogspromenaderna nöter den oäkte helt enkelt bara nya skolbänkar.

Hans första anspråkslösa projekt var att lära sig finska och dom där sommarkurserna måtte givit någon sorts resultat; förra hösten läste han en termin etnologi på finska på Helsingfors universitet. Hans ryska har för allt vad jag begriper inte riktigt samma höjd, djup eller bredd, men han var i Petersburg för ett par somrar sen och det var storartad underhållning att höra om hans framsteg eller åtminstone tillvaro.

Under dessa veckor meddelade han sig primärt i lakonisk telegramstil via sms. Han lyckades ändå förmedla att han bodde med en stor ouppfostrad hund och en barsk medelålders hyresvärdinna av den s.k. gamla stammen i ett tämligen påvert pörte i en förort. Den oäkte kunde i runda tal trettio ord ryska, vilket inte var mer än rättvist med tanke på att hyrestanten kunde lika mycket, på gränsen till något mindre, engelska. Hon hade tänkt sig att de skulle kommunicera via ett rysk-engelskt lexikon, vilket försvårades av att något inträffade som jag dittills bara hade trott hände i lata skolelevers fantasi: hunden åt upp boken. Men de kämpade frenetiskt på, enligt den oäktes reserapporter med Fawlty Towers som förlaga: ”Hon höjer rösten som Basil ju mindre jag förstår och jag är som Manuel, ’jag tala ryska, jag lär mig från ett bok’”. Den oäkte pusslade så gott han kunde med sina trettio ord: ”Häromkvällen försökte jag lura i värdinnan att jag skulle ’tala middag i Petersburg’ när jag skulle in till stan och gå på operan” lydde en annan minnesvärd rapport.

Det rapporterades en del om hunden också. Det var en praktfull och storvuxen dobermanntik som under måltiderna (människornas) satt bredvid den oäkta hälften på kökssoffan med sitt tunga huvud på hans vänsterarm, lugubert betraktande godsakerna. Den oäkte trodde länge att hon hette Fy, det vill säga att det ryska ordet för ”fy” yttrades så ofta att han utgick från att det var namnet.

Den oäkte och hyresvärdinnan fann ändå varandra med tiden, sannolikt eftersom att de inte hade någon möjlighet att prata sönder sin relation. När han fick ryska snuvan – han har enligt utsago varken förr eller senare varit så förkyld som på den kursen – trakterades han med ortens specialkost för sjuklingar, en ohyggligt stor ohyggligt stark gräslök som brände ut alla flimmerhår i de övre luftvägarna och verkade framförallt genom att ta den lidandes uppmärksamhet från de tidigare fysiska symptomen. När han åkte hem fick han med sig en rörande bukett ängsblommor och två burkar inlagda, utsökta, gurkor och tomater. Han kan numera ungefär hundra ord ryska och älskade, som jag förstår det, varje minut av den sommaren i Petersburg.

När han nu tänker ta sina kunskaper till nästa nivå kommer det att ske på Stockholms universitet. Varken han eller jag tror att det kommer att bli ens en tiondel så givande i någon djupare bemärkelse.