Jag betraktade honom eftertänksamt, den grillande mannen. Anledningen var just den att han grillade, och det var tankeväckande ur två aspekter. Han satt i utkanten av Pelousen i Hagaparken, den stora vackra gräsmattan framför Koppartälten, och han hade en stor präktig klotgrill framför sig. Jag kan inte begripa annat än att han hade släpat den med sig på buss 515 från Odenplan, alternativt – och detta vore nästan ännu märkligare – skjutit den framför sig på de små vingliga hjulen från något av de närliggande bostadsområdena som en barnvagn eller ett positiv.

Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).

Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.

Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.

Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.

När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.

Var barn ska vara och inte (2008)

Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.

Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.

Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.

En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).

Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.

Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.