torsdag 5 februari 2009

Var barn ska vara och inte (2008)

Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.

Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.

Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.

En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).

Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.

Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.

1 kommentar:

Anonym sa...

Intressant kåseri! Väcker tankar. Minns när en arg person skrev en insändare om hur ett par barn i låg förskoleålder skrikande rusat upp och ner för gången under en konsert, utan att föräldrarna agerade. Dessa svarade att barn måste få plats överallt och att allt annat var barnfientligt. Den åsikten var inne på den tiden. En barnpsyk.kurator svarade att den situationen inte hade ett dugg med barns behov att göra. Snarare med föräldrarnas behov. Föräldrar kan hålla sig hemma, för barnens skull, de få år det rör sig om. Exakt. Bra, tycker jag!