Tänk hästar - eller nåt (2002)

Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.

- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?

Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.

Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.

Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.

Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.

-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.

Där tyckte jag att jag klarade mig fint.