torsdag 14 oktober 2010

Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)








När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.



1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.



2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.



3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.



Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.







måndag 11 oktober 2010

Ondskan är granne med Svensson (2008)







”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”



Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.


Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)


Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.


Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.


På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.





torsdag 7 oktober 2010

Inte min grej (typ)







Ett av mina medvetna livsmål är att göra mig av med typ- och facktänkandet i så många avseenden som möjligt. Det är inte lätt, men jag tror att det är värt besväret för varje gång man lyckas. Man brukar påstå att vi är snabba att placera in andra i fack, men det är platt intet jämfört med de tusentals små lådor och boxar som vi kategoriserar in oss själva i. Det intressantaste på länge på det temat kom från en i vanliga fall fullt klok bekant som under en gräsänklingsvecka inte helt överraskande hade åkt på att sköta både sina och sin hustrus hushållssysslor. ”Det är inte så mycket jag att vika tvätt”, gnällde han.



Givetvis är det varje människas fulla rätt att inte gilla att vika tvätt; inte heller jag ler vid tanken. Men det är en liten filosofisk skillnad mellan att betrakta det som att ”det är aptrist att vika tvätt” eller som ”jag är inte en person som viker tvätt”. I det första fallet är det en utsaga om tvättvikning, i det andra är det ytterligare ett litet fack som jag stoppar in mig i.


Enligt min ringa mening är vi alldeles för många som har alldeles för många föreställningar om vad som är ”mycket jag” eller ”inte alls jag”. Världen är full av människor som aldrig skulle läsa Liza Marklund eller äta middag framför teven eller köpa aktier eller ha toppluva av det enda skälet att ”jag är inte sån”. Men världen är å andra sidan också överfull av sådana som bor i villa eller alltid har slips eller förolämpar folk genom att ständigt säga sin ärliga mening med stöd av blott ett argument: ”sån är jag”. Och om man någon gång skulle tveka angående vad ”jag” ska göra, välja, tycka, köpa eller tro, så är det lätt att bara snegla på alla andra som är ungefär likadana. Vi på vår gata är ju nämligen såna som alltid hissar flaggan, aldrig går med bar mage och inte umgås med folk som är muslimer.


Och vägg i vägg med ”sån är jag” ligger typtänkandet: ”det är inte min typ av X” alternativt ”X är inte min grej”. Det är mänskligt och vanligt, men det gör att man missar mängder med bra saker. Om jag har bestämt mig för att det inte är min grej att ha en Skoda eller ett radhus i Sumpviken finns risken att jag dissar just den bil och den bostad som hade varit perfekt för mig om jag bara hade givit dem en ärlig chans utan förutfattade meningar. Ska man lyckas med manövern så förutsätter det att man sen kan sätta sig över att ingen annan på vår gata har Skoda (eller snarare att alla andra på vår gata är folk som aldrig skulle ha Skoda). Men å andra sidan har man ju kanske fått en bil som känns 100 % rätt.


Även om man inte kan göra sig av med typtänkandet i något annat avseende så är det definitivt värt ett försök när det gäller potentiella livspartners. Woody Allen har introducerat tanken att det är märkligt att inte fler är bisexuella – ”det skulle fördubbla deras chanser en vanlig lördagskväll”. Det ligger givetvis rent statistiskt något i vad han säger, men många skulle kunna uppnå en liknande effekt med en betydligt mindre livsstilsomläggning. Många skulle få väsentligen roligare om de slutade tänka ”ja, nu vore det ju kul att träffa en trevlig typ som är runt 43 och minst 1,75, har brunt hår, akademisk utbildning, inga barn, bil och sportintresse” och helt enkelt stannade efter de första elva orden. Att vänja sig av med typtänkandet är vidga horisonten och förbättra sina livslyckoodds. Jag är som sagt storbelåten varje gång jag lyckas. Snart har jag ingen aning om vad som är ”min typ” och ”mycket jag”. Det känns märkligt betryggande.