Ondskan är granne med Svensson (2008)

”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”



Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.


Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)


Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.


Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.


På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.