Inte min grej (typ)

Ett av mina medvetna livsmål är att göra mig av med typ- och facktänkandet i så många avseenden som möjligt. Det är inte lätt, men jag tror att det är värt besväret för varje gång man lyckas. Man brukar påstå att vi är snabba att placera in andra i fack, men det är platt intet jämfört med de tusentals små lådor och boxar som vi kategoriserar in oss själva i. Det intressantaste på länge på det temat kom från en i vanliga fall fullt klok bekant som under en gräsänklingsvecka inte helt överraskande hade åkt på att sköta både sina och sin hustrus hushållssysslor. ”Det är inte så mycket jag att vika tvätt”, gnällde han.



Givetvis är det varje människas fulla rätt att inte gilla att vika tvätt; inte heller jag ler vid tanken. Men det är en liten filosofisk skillnad mellan att betrakta det som att ”det är aptrist att vika tvätt” eller som ”jag är inte en person som viker tvätt”. I det första fallet är det en utsaga om tvättvikning, i det andra är det ytterligare ett litet fack som jag stoppar in mig i.


Enligt min ringa mening är vi alldeles för många som har alldeles för många föreställningar om vad som är ”mycket jag” eller ”inte alls jag”. Världen är full av människor som aldrig skulle läsa Liza Marklund eller äta middag framför teven eller köpa aktier eller ha toppluva av det enda skälet att ”jag är inte sån”. Men världen är å andra sidan också överfull av sådana som bor i villa eller alltid har slips eller förolämpar folk genom att ständigt säga sin ärliga mening med stöd av blott ett argument: ”sån är jag”. Och om man någon gång skulle tveka angående vad ”jag” ska göra, välja, tycka, köpa eller tro, så är det lätt att bara snegla på alla andra som är ungefär likadana. Vi på vår gata är ju nämligen såna som alltid hissar flaggan, aldrig går med bar mage och inte umgås med folk som är muslimer.


Och vägg i vägg med ”sån är jag” ligger typtänkandet: ”det är inte min typ av X” alternativt ”X är inte min grej”. Det är mänskligt och vanligt, men det gör att man missar mängder med bra saker. Om jag har bestämt mig för att det inte är min grej att ha en Skoda eller ett radhus i Sumpviken finns risken att jag dissar just den bil och den bostad som hade varit perfekt för mig om jag bara hade givit dem en ärlig chans utan förutfattade meningar. Ska man lyckas med manövern så förutsätter det att man sen kan sätta sig över att ingen annan på vår gata har Skoda (eller snarare att alla andra på vår gata är folk som aldrig skulle ha Skoda). Men å andra sidan har man ju kanske fått en bil som känns 100 % rätt.


Även om man inte kan göra sig av med typtänkandet i något annat avseende så är det definitivt värt ett försök när det gäller potentiella livspartners. Woody Allen har introducerat tanken att det är märkligt att inte fler är bisexuella – ”det skulle fördubbla deras chanser en vanlig lördagskväll”. Det ligger givetvis rent statistiskt något i vad han säger, men många skulle kunna uppnå en liknande effekt med en betydligt mindre livsstilsomläggning. Många skulle få väsentligen roligare om de slutade tänka ”ja, nu vore det ju kul att träffa en trevlig typ som är runt 43 och minst 1,75, har brunt hår, akademisk utbildning, inga barn, bil och sportintresse” och helt enkelt stannade efter de första elva orden. Att vänja sig av med typtänkandet är vidga horisonten och förbättra sina livslyckoodds. Jag är som sagt storbelåten varje gång jag lyckas. Snart har jag ingen aning om vad som är ”min typ” och ”mycket jag”. Det känns märkligt betryggande.