Östen! Östen! (2009)

Tiden går och vi med den. Man blir onekligen äldre och äldre för varje dag, men ibland får man också den där läskiga känslan av att det bara brakar in en jätteleverans med vuxenpoäng som man varken har beställt eller förutsett eller kan värja sig mot. Just detta hände häromdan när jag och den oäkte satt och dillade om jag vet då rakt inte vad, antagligen musik i största allmänhet.
– Men du, sa jag. Om du inte har nåt liknande i nån gömma måste vi ju skaffa nån sorts Greatest hits med Östen Warnerbring.

Läs det långsamt, läs det igen – exakt så sade jag och exakt så menade jag till yttermera visso. Hade någon för fem år sen berättat för mig att jag skulle yttra detta sommaren 2009 hade jag skakat på huvet. Hade någon fört det på tal för femton år sen hade vederbörande fått en käftis; hemskt ledsen, men jag hade betraktat det som en oerhörd skymf. För femton år sen var nämligen, om du hade frågat mig, Östen Warnerbring en fe-no-me-nal tönt. Han hade ojordiskt hemska glasögon (att han hade det på den tiden då det var lag på att alla glasögon skulle vara ojordiskt hemska hade jag inte reflekterat över) och gjorde – om du hade frågat mig, som sagt – ett intryck av att gå inåt med tårna. I den mån jag hade haft en känsla av att det överhuvudtaget var en artist hade jag till nöds kunnat rota fram ”Det var länge sen jag plocka några blommor” ur nån gammal mjöldaggsangripen låda i minnets skafferi.

Och sen vet jag inte vad som hände. Jag fortsatte väl att lyssna på musik så som jag alltid har gjort; jag läser och lyssnar på musik som en get äter, det vill säga allt och helt utan urskillning och eftertanke. Jag har aldrig varit nån genremänniska eller nåt direkt popsnöre ens på den tiden då jag inte hade en enda vuxenpoäng; jag var en utpräglat oball tonåring som visserligen bandade vartenda Tracks men som blandade upp det med på tok för mycket Povel Ramel, Frank Sinatra, Billie Holiday och Sonya Hedenbratt för att vara socialt gångbar i alla sammanhang (Sonya tog jag märkligt nog till mig i späd ålder trots att även hon var kraftigt ansatt av glasögon). Och så en vacker dag hörde jag – och nu är vi inne på avdelningen Bekännelser Som Tar Emot – såsom för första gången, fast det sannolikt var den 157:e, Östen W:s svenska version av ”Les bicyclettes de Belsize” (som jag associerar med Engelbert Humperdinck och som i sig själv inte kan anses vara en kreddig låt att spisa), alltså ”Snart blir det sommar igen”. Och så plötsligt hörde jag hur jäkla bra han är, Östen (mångfalt bättre än Engelbert Humperdinck, för det första, men det kanske inte riktigt var dit jag ville komma).

Östen är inte alls en tönt med glasögon. Inte om man lyssnar på honom. Han har en alldeles fantastisk röst – man hade kanske kunnat misstänka något liknande utifrån det objektiva faktum att han var så pass känd som just sångare, men jag har liksom varit alldeles enfaldigt skolgårdsytligt fixerad vid dom där glasögonen. Östen är en klassisk crooner och såna har vi verkligen inte grossvis av i det här landet, en sån där otvivelaktig sammetsröst som helt enkelt bara får det banala att bli Vackert även om det fortfarande kan vara sprängfyllt av klichéer. Och lägg sen till detta hela Piratenköret som jag helt enkelt inte hade förstånd att uppskatta när det begav sig trots att skivan kom så sent som 2003.

En stor banankartong med vuxenpoäng, som sagt. Sådär bom mitt framför näsan, bara. Tja – det kunde vara värre. Vi får se hur det går med Thore Skogman.

Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)

Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.

Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.

I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.

Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.

Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.