torsdag 29 oktober 2009

Runningnyheter och ready-to-drink (2007)


I morse kom C till jobbet i affekt.
– ”Runningnyheter”, väste hon, vad menasssss med ”runningnyheter”?! Och på tio skyltar efter varandra?!


Jag är stolt över att säga att jag kunde svara henne. Dels visste jag vad hon hade sett, dels hörde jag den pressansvarige på sportaffärskedjan bakom reklamkampanjen redan i höstas när han förklarade varför hans arbetsgivare inte tvekar att kväka ur sig ett bastardord som ”runningskor”.
– Jo, sade jag milt, ”springskor” är ett barnord och ”jogging” betyder att man springer mycket saktare än ”running”.


C stirrade på mig som om jag vore sinnessvag. Jag förklarade att det inte var min egen åsikt utan bara vad jag hade lärt. Då blev hon snällare, men hon förstod ändå inte.


En vanlig fördom är att bara gamla stofiler utan språksinne retar upp sig på nutidens märkliga blandspråk. Många tycker säkert att C, närmast tvåspråkig och lagvigd vid en amerikan, borde förstå sig på och välkomna engelska inlån – men såvitt jag begriper fungerar det precis tvärtom. Den toksvengelska invasionen beror på att folk som är i bästa fall halvskapliga på engelska försöker lura gemene man att alla som Förstår Engelska också förstår det fina i kråksången med ”runningskor”. Kejsarens new clothes, helt enkelt.


När jag klagar på toksvengelska smusslar jag gärna in mina 70 akademiska poäng i engelska i konversationen – oftast är man den enda i ett sammanhang som hellre vill ha saker på modersmålet och man vill ju inte verka korkad. Men det hjälper sällan. För ett tag sen fick vi en rejält komplicerad tjugosidorsenkät på engelska på jobbet, och jag ansåg mig inte kunna besvara den på bästa sätt innan jag hade sett den komplett med begreppsförklaringar på svenska. Det sa jag på ett personalmöte, och jag kände mig som sagt tvungen att nämna mina 70 poäng. Om jag hade fått tio kronor för varje ansikte vars uttryck sade ”Men då var det väl konstigt att du inte LÄRDE dig något på universitetet, pappskalle” hade jag … tja, haft råd att åka utomlands och lära mig mer engelska, för jag kan långt ifrån tillräckligt.


Alltså – jag kan lite engelska. Ändå förstår jag inte varför Dietpulverföretaget A lanserar nån sorts dekokt under devisen ”ready to drink” när det storsvenska ordet ”drickfärdig” redan finns, ”ready to use” (möjligheten att skapa ord som ”drickfärdig” är för övrigt ett avseende i vilket svenskan är smartare än engelskan). Eller varför kosmetikaföretaget B menar att en doft ”har en rosa ’touch to it’ ”. Eller varför det knappt har funnits en enda svensk titel i ett enda svenskt företag sedan alla kamrerer blev controllers – och just företagen blandar och ger gärna tills man varken vet ut eller in. Nyligen annonserade järnverket C efter en ”Chef Business Control”, och det var inte så lätt att få rätsida på så länge man försökte foga in eng. chef = sv. kock i sammanhanget. Man förväntades fatta att det första ordet var (inlånat) svenskt och att man först därefter skulle gå över till den allestädes närvarande engelskan. När det ska vara busig ironiskt kul blir jag bara förbannad, ursäkta, som t.ex. när telekommunikationsbolaget D körde den där reklamen med ”do as Bella, send 50 sms for only 23 öre per dag” eller hur det var, det blev som ett rött dis för mig alltsammans.


För att överleva utan problem i dagens mediabrus krävs ett utvecklat språksinne, men ett sådant ser inte ut som man tror. Man bör kunna svenska hjälpligt och hanka sig fram på engelska, gott, men först och främst bör man ha knäckt the code till svengelskan.

tisdag 27 oktober 2009

I dag debatterar jag ...



... "Upphovsrätt, yttrandefrihet ochmångfald" med Johan Greiff från elib och (Sveriges bästa moderator) Erik Blix på Skolforum 13.15-13.45 (Heta Hörnet).

måndag 26 oktober 2009

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson


Ett sätt att få mer trafik till sin blogg. "Motprestationen" är att man får kolla in ett antal uppslumpade bloggar, vilket får en att känna sig rätt gammal -- många sextonåriga modebloggerskor blir det -- men lite roligt är det faktiskt ...

På asken till munlösliga Alvedon

... alltså såna som man inte behöver svälja med vatten, står den inbjudande texten "Alvedon -- smälter i munnen".

söndag 25 oktober 2009

Roligaste Google-ad:en på den här sidan hittills

"Libresse Voice Edition: Kom in & bli inspirerad av roliga budskap om mens, kärlek & vänskap"

torsdag 22 oktober 2009

"Ont i armen" & Sigge Eklund

Dagens reflektion I: Nu börjar tydligen rapporterna om vaccinationsbiverkningar strömma in -- men om man rapporterar "ont i armen", har man då inte tämligen högt ställda förväntningar på allmän komfort i tillvaron?

Dagens reflektion II: Sigge Eklund skriver klokt, mycket klokt, om förlagsbranschen och e-frågan i DN idag: http://www.dn.se/dnbok/sigge-eklund-google-books-e-bocker-1.979726

Angående spritandet


Om man har fått för sig att mänskligheten har blivit mer begriplig och rationell bör man begrunda detta med spritandet och tänka igen. Jag tycker för övrigt att det är trevligt att det gamla fina uttrycket sprita har kommit i ropet igen även om en s.k. betydelseglidning har ägt rum och det numera handlar om hygien snarare än skörlevnad. Det ursprungliga spritandet, det som sker i glada vänners lag, tycks relativt konstant i riket och genom åren (även om man kan hälla i sig olika saker: inom parentes vill jag gärna – eller kanske snarare motvilligt – meddela att jag senast jag var på systemet iakttog en dryck som hette Baja Päron. Det låter som om konsekvenserna av överkonsumtion kan bli sällsamma). Det andra spritandet, det hygieniska, fluktuerar däremot våldsamt.

I vår familj spritade vi långt innan svinfluensan började grassera, om det nu är det den gör. Den oäkta hälften har nämligen väldigt torra och ledsna tassar, och tro det eller ej men handsprit är vida mildare mot huden än vanlig oldschoolhandtvätt vilket har fått även mig att konvertera till alkohol istället för vatten. Det är något märkligt och osannolikt med det hela – jag menar, vilket skulle ni helst få till exempel i ögonen? – men det är sant. Hur som helst handlar vi därför emellanåt alkogel, det vill säga att vi köper det när det finns, det vill säga när det inte har stått något i tidningen om svininfluensan just den dagen eller dagen före.

Svenskarnas handhygien och benägenhet att sprita är nämligen direkt avhängig vad Bill och Bull, jag menar Expressen och Aftonbladet, trumpetar ut. Man kunde ju tycka att folk borde skaffa sig en egen uppfattning om riskläget generellt och sedan agera ungefär utifrån det under influensasäsongen. Så är dock icke fallet. Braskande rubrik om svininfluensan = folk rusar skräckslaget som skenande gnuer till apoteket och trampar ner varann i spritkön och Slutsålt!-lapparna klistras upp på dörrarna. Ingen braskande rubrik om svininfluensan på 48 timmar = folk ger phan i alltihop och nyser ohämmat på varann i tunnelbanan, ungefär som vanligt. Tills nästa braskande rubrik då de rusar som skenande gnuer etc.

Det verkligt intressanta är ju dessutom att handspriten egentligen inte är en hygienprodukt utan snarare har en sorts religiös besvärjande funktion, som vigvatten fast lite mer trögflytande. Det är viktigare att man har den än att man använder den och otaliga äro de som spritar nitiskt hemma i pörtet men sorglöst petar sig i ögon och näsor efter att ha bacillat ner sig på stan med bankomater och ledstänger. Det är i och för sig inte konstigare än när folk lägger ner mängder med tid och energi på att hitta på affekterade hälsningsritualer för att undvika att ta i hand men tio minuter senare krafsar man glatt i och på samma snacksskålar och brickor med snittar. Och alltsammans är sammantaget inte ett dugg mer ologiskt än hur vi behandlar spritande generellt: hur många går inte ut för att ”ta ett glas vin” och vaknar upp dagen därpå med förlamande baksmälla, något som ingen människa någonsin har fått av ett glas vin?

De olika varianterna av spritande förenas för övrigt i en replik som yttrades av den trevlige syster Anders som var en av dem som lade om mitt sår i somras; se tidigare epistlar angående Hälsan på sistone. Han tvådde sina händer i flödigt med alkogel, vädrade som en lycklig drever och utropade:
– Här luktar det midsommar!


PS: Eller är detta en influensa som griserar istället för grasserar? Förlåt mig, jag har läst en bunt gamla Cello på höstlovet!

onsdag 21 oktober 2009

... så får vi se hur det går

Kära, som man säger, läsare -- jag överväger att faktiskt börja blogga.

Facebookstatusarna och mina klena försök till twittringar ger mig liksom lite blodad tand och det vore skoj att försöka använda Alladessatexter också till det korta formatets reflektioner, s'att säga.

... men jag fortsätter med torsdagstexterna som vanligt (och hoppas på att den vänlige Agne fortsätter påminna mig när jag glömmer trycka på rätt knapp :-) ...

torsdag 15 oktober 2009

Äkta svensk lök

I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.

Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.

En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.

En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.

Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.

torsdag 8 oktober 2009

Terapi med eller utan familj (2009)

– Varför är det så viktigt att folk är gifta och har barn? frågade S.

Jag vet just inte om jag tycker att det är så viktigt. Det som räknas enligt mig är att folk trivs i sitt skinn oavsett civilstånd och tendens till fortplantning (att några får barn är naturligtvis en förutsättning för släktets fortlevnad, men det är nu en gång för alla inte för få vi är på det här jordklotet). Ungefär detta svarade jag, sammanfattat som ett vältaligt ”Öh, hurdåmenaru?”

– Jag menar att det verkar vara så många som går i familjeterapi, fortsatte hon.

Jag vet nu inte heller om det är så många som går i familjeterapi. Men S menar att hon känner ett antal som gör det – för att få hjälp med kassa relationer, för att undvika en separation, för att kunna ta sig helskinnade genom en separation som är oundviklig, för att få stöd i allehanda situationer som kan uppstå kring barn i olika åldrar. Sådan terapi kan man alltså få kostnadsfritt via det allmännas försorg. Det tycker S är alldeles utmärkt, men hon undrade också varför så mycket fokus ligger på just institutionen familjen. Jag var tvungen att försöka googla mig till lite mer fakta här, och det tycks mig som om väldigt många kommuner erbjuder familjeterapi, vilket i sin tur verkar vara professionell hjälp man kan få utan att vara sjuk men som man kan behöva för att det inte är alldeles lätt att vara människa.

Och S har alldeles rätt i att det är svårt att hitta motsvarande stödfunktion för någon som är ensamstående, frisk och utan vad man kallar sociala problem men i behov av tillfällig hjälp i människovardandet. Sådana människor får betala för sig. Jag säger inte att det är fel att betala för sig (tvärtom är jag en sån där ruskig typ som tycker om att påpeka att ”there ain’t no such thing as a free lunch”), men skillnaden som S reflekterar över är intressant.

När det är tal om terapi drar jag mig ofta till minnes en scen ur en Crocodile Dundee-film där någon försöker förklara för C.D. varför stadsfolk går i terapi och hans enkla reflektion är ”Men har dom inga kompisar då?”. Det är ju inte en alldeles vansinnig reflektion. Många är de generationer som har överlevt pest och örlog utan krisgrupper, men under evolutionens lopp har homo sapiens kommit att utvecklas till en varelse som många gånger tycks må bra av att få en utomstående professionell vinkling på sina problem. Familjeterapi är, återigen med brasklappen ”om jag har uppfattat det korrekt”, just detta, alltså ganska likt det man på modernt språk kallar coachning: hjälp att hitta nya ingångar och nya möjligheter.

Och – såvitt jag begriper, som sagt – har S en poäng i att det allmänna lägger många ägg i en korg genom att räkna med att bara familjer har det behovet. (En solklar invändning är förstås att inte ens tillräckligt många familjer får det stöd de skulle behöva, men det har många sagt förut.) Livet kan kantstöta en utan att det har att göra med barn, och det är inte bara genom att hjälpa par/föräldrar som man skapar ett bättre samhälle och i förlängningen sparar pengar, det vill säga att man slipper de utgifter som uppstår som en konsekvens av akut mänskligt lidande. Tänk vad bra det vore om en alldeles ensamstående person skulle kunna få snabb odramatisk livsstöttning när han blir arbetslös eller måste byta jobb på grund av någon åkomma eller måste flytta för att alls kunna få arbete. I sådana högst mänskliga temporära kriser tycks man vara tämligen ensam. Om jag (och S) har förstått hur det ligger till, alltså.

fredag 2 oktober 2009

När Lilla E kom till jorden


När Lilla E kom till jorden – ”48 cm 3560 gr” ska man visst infoga i dessa sammanhang – tillstötte komplikationer. Inte med henne: hon var redan från början alldeles okomplicerad och frisk för att inte tala om vacker och redan märkbart intelligent. Hennes gamla mor blev det däremot liksom mer skräp med. Man hoppade upp och kände sig oförskämt pigg ganska direkt efteråt, men tämligen snart framgick det att det var meningen att man skulle ha en klassisk barnsängsperiod på sex till åtta veckor. Faktum är att konvalescensen sträckte ut sig längre än så, så jag är glad att jag inte har behövt tillbringa all denna tid i en faktisk barnsäng; jag menar apropå att sträcka ut sig.

När jag fick barn fick jag alltså också en obehaglig infektion på köpet. Det blev allmän blodförgiftning och inte sådär alldeles lajbans även om jag absolut rekommenderar den som prompt ska ha blodförgiftning att få den när man ändå är lyckorusig över en liten alldeles ny fantastisk människa, det tar udden av själva sjukan. Men krångligt blev det ju förstås ändå. Somliga hinner bara landa nån timme i sin BB-säng innan de studsar vidare hem. Jag, lilla E och den oäkta hälften studsade ingenstans för vi blev kvar i tio dar. Och trots alla endorfiner och oxytociner som bubblade runt i blodomloppet ska jag gladeligt erkänna att alltsammans gick mig på nerverna ganska snart.

Det var smärtstillande medicin tre gånger om dygnet och febertagning fyra, dock inte samma tider. Nån gång under förmiddagen skulle det läggas om sår, men det kunde variera mellan klockan åtta och tretton och jag klandrar ingen för det, men rummet kunde man liksom inte lämna. Äta skulle man också, sa dom, och där blev det ytterligare tre tider att passa (fem om man ville ha mellanmålen också och det ville man emedan det var den enda verkliga underhållning som bjöds, te och rågi). Ytterligare tre gånger tillstötte intravenös antibiotika vilket var det tristaste – dels var själva vätskan stark och sved, det kändes som att ha en flaska Rose’s Lime kopplad in i blodomloppet, dels tog det en jämrans tid på sig. ”Detta tar bara trettio minuter” lovade varje enskild människa som kopplade detta dropp kl. 00 (och de var ett antal, det känns som om jag har varit i kontakt med samtliga av ramsans sjuttiosju skönsjungande sjuksköterskor även om jag inte kan gå i god för samtligas musikaliska utförsgåvor). Sen tog det två timmar. Och mitt i allt detta fanns en ny liten världsmedborgare som skulle lära sig att ammas och rent allmänt att finnas i världen.

Men här fanns också den oäkta hälften. Han höll ordning på alla ovan nämnda klockslag och amningstider och -sidor och mig och lilla E rent allmänt och oroliga telefonsamtal och mina nerver och ringklockan till sköterskan och åkte hem och bytte tvätt så jag fick rena egna pyjamasar och en hårborste och DN och på något sätt såg han till att jag höll humöret uppe, jag vet inte hur han gjorde men sannerligen såg han inte till att jag höll humöret uppe. Sov gjorde han på en liten märklig sned galonbrits – naturligtvis ett utmärkt alternativ till att åka hem, men lika naturligtvis inget som det var tänkt att man ska ligga på tio nätter i sträck. Efter halva tiden hade han nackspärr och utförde allt ovan nämnt med huvet på sned men inte rart utan mer som Quasimodo. Han frågade försynt en sköterska om han kunde få en extra kudde.
– Vi måste först och främst se till att mammorna har det bra, svarade sköterskan kort och kärvt som en rabarber i maj.

En kvart senare ringde jag efter en extra kudde. Det fick jag. Jag gav den till den oäkte. Hade den varit av guld och platina och rabarbersyrran hade vaktat den med sitt liv och en AK4:a hade jag ändå sett till att han hade fått den.

Men nu är vi hemma. Sen länge. Och det är verkligen un-der-bart. Det kan hända att ni framgent får höra mer om Lilla E.