När Lilla E kom till jorden – ”48 cm 3560 gr” ska man visst infoga i dessa sammanhang – tillstötte komplikationer. Inte med henne: hon var redan från början alldeles okomplicerad och frisk för att inte tala om vacker och redan märkbart intelligent. Hennes gamla mor blev det däremot liksom mer skräp med. Man hoppade upp och kände sig oförskämt pigg ganska direkt efteråt, men tämligen snart framgick det att det var meningen att man skulle ha en klassisk barnsängsperiod på sex till åtta veckor. Faktum är att konvalescensen sträckte ut sig längre än så, så jag är glad att jag inte har behövt tillbringa all denna tid i en faktisk barnsäng; jag menar apropå att sträcka ut sig.
När jag fick barn fick jag alltså också en obehaglig infektion på köpet. Det blev allmän blodförgiftning och inte sådär alldeles lajbans även om jag absolut rekommenderar den som prompt ska ha blodförgiftning att få den när man ändå är lyckorusig över en liten alldeles ny fantastisk människa, det tar udden av själva sjukan. Men krångligt blev det ju förstås ändå. Somliga hinner bara landa nån timme i sin BB-säng innan de studsar vidare hem. Jag, lilla E och den oäkta hälften studsade ingenstans för vi blev kvar i tio dar. Och trots alla endorfiner och oxytociner som bubblade runt i blodomloppet ska jag gladeligt erkänna att alltsammans gick mig på nerverna ganska snart.
Det var smärtstillande medicin tre gånger om dygnet och febertagning fyra, dock inte samma tider. Nån gång under förmiddagen skulle det läggas om sår, men det kunde variera mellan klockan åtta och tretton och jag klandrar ingen för det, men rummet kunde man liksom inte lämna. Äta skulle man också, sa dom, och där blev det ytterligare tre tider att passa (fem om man ville ha mellanmålen också och det ville man emedan det var den enda verkliga underhållning som bjöds, te och rågi). Ytterligare tre gånger tillstötte intravenös antibiotika vilket var det tristaste – dels var själva vätskan stark och sved, det kändes som att ha en flaska Rose’s Lime kopplad in i blodomloppet, dels tog det en jämrans tid på sig. ”Detta tar bara trettio minuter” lovade varje enskild människa som kopplade detta dropp kl. 00 (och de var ett antal, det känns som om jag har varit i kontakt med samtliga av ramsans sjuttiosju skönsjungande sjuksköterskor även om jag inte kan gå i god för samtligas musikaliska utförsgåvor). Sen tog det två timmar. Och mitt i allt detta fanns en ny liten världsmedborgare som skulle lära sig att ammas och rent allmänt att finnas i världen.
Men här fanns också den oäkta hälften. Han höll ordning på alla ovan nämnda klockslag och amningstider och -sidor och mig och lilla E rent allmänt och oroliga telefonsamtal och mina nerver och ringklockan till sköterskan och åkte hem och bytte tvätt så jag fick rena egna pyjamasar och en hårborste och DN och på något sätt såg han till att jag höll humöret uppe, jag vet inte hur han gjorde men sannerligen såg han inte till att jag höll humöret uppe. Sov gjorde han på en liten märklig sned galonbrits – naturligtvis ett utmärkt alternativ till att åka hem, men lika naturligtvis inget som det var tänkt att man ska ligga på tio nätter i sträck. Efter halva tiden hade han nackspärr och utförde allt ovan nämnt med huvet på sned men inte rart utan mer som Quasimodo. Han frågade försynt en sköterska om han kunde få en extra kudde.
– Vi måste först och främst se till att mammorna har det bra, svarade sköterskan kort och kärvt som en rabarber i maj.
En kvart senare ringde jag efter en extra kudde. Det fick jag. Jag gav den till den oäkte. Hade den varit av guld och platina och rabarbersyrran hade vaktat den med sitt liv och en AK4:a hade jag ändå sett till att han hade fått den.
Men nu är vi hemma. Sen länge. Och det är verkligen un-der-bart. Det kan hända att ni framgent får höra mer om Lilla E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar