torsdag 24 september 2009

Ännu lite mer om restauranger (2002)

Häromdagen var jag med vännerna G & G och åt vår årliga stôckhôlmsmiddag. Den har varit ett återkommande evenemang sedan jag flyttade till huvudstaden, det vill säga i hela två år, och vi har för närvarande ett femtioprocentigt utfall på lyckade val av lokal. I stort sett var årets ställe okej, men när tågen gick förbi -- och det gjorde de ofta -- hörde man inte vad man sa. Jag som är aningen lomhörd på ett öra fick vända andra kinden till och äta middag i profil som en egyptier, med hörörat vänt mot G &G.

Dagen därpå berättade jag om middagen, och restaurangen, för S.
- Men det var väl roligt för dig som tycker så mycket om schaviga ställen, sa S.
Vilka vanföreställningar medmänniskorna kan lida av! Jag kände mig manad att korrigera henne med en tiominuters föreläsning.

För det första tycker jag inte om "schaviga ställen", men syltor råkar vara ett av mina intressen (syltor som i "- Vad kallar ni den här syltan? - Stadshotellet, ers majestät", inte som i Mamma Scans kalv- ). För det andra är inte en sylta = ett ställe som är behäftat med någon sorts defekt. Att ligga nära stationen har aldrig gjort ett näringsställe till en sylta; gud, att man skulle behöva uppleva dagen då en av ens bästa vänner uppvisade sådana luckor i sin bildning! Att vara en sylta är liksom ett sinnestillstånd hos en restaurang. Inredning från 1986, rök, ledsna plastblommor i spruckna krus, fantasilös mat, happy hour på starkbärs, ett livstrött klientel - annars ingen sylta.

S är inte ensam om begreppsförvirringen. DN På stan hade ett specialnummer om syltor för ett tag sen, och veckan därpå påpekade en insändare att redaktionen hade missat Stockholms mest typiska sylta, på Fleminggatan siochså. Jag och den oäkta hälften såg på varann, vek ihop tidningen och for dit. Det var en gruvlig besvikelse: en liten murrig tysk restaurang med infödd Heinz i kockmössa. En sylta har aldrig någon profil, är aldrig tysk eller fransk - inte ens engelsk, även om det finns många ställen som heter The Nånting and the Nånting Annat (ofta två ihopslumpade ord ur urvalet fox, hound, badger, elephant och whistle) som skänker ut Pripps ur kran och balanserar på den fina linjen mellan kvasipub och sylta. På en sylta serveras "Plank stek 59:-" samt olika variationer på temat utbultad gris med friterade strimlor av mahognybyrå.

Varför har man då syltor som hobby? Varför samlar man på dem? avslutade jag föreläsningen på ett trevligt retoriskt vis. Jo, det är en sorts studentikos överslagsreaktion som gör det lättare att stå ut med att de är en så vanlig företeelse. Om man inte samlar på syltor blir en vanlig Dagens på shoppinggatan i Varberg, Flen eller Skruv lätt en kulinarisk besvikelse. Samlar man på syltor blir man ledsen att det inte var värre, vilket känns bättre.

- Då lunchade jag i alla fall på en sylta i förrgår, sa S. Det är ett av alla ställen där dom säger att Christer Petersson brukar hänga. Jack Vegas-maskiner längs en hel vägg.
- Gott så, nickade jag gillande.
- Där fick jag något som hette wienersnitzel men smakade som nåt man hade gjort i slöjden, sa S.
- Sy- eller trä-? sa jag.
- Trä, sa S.

En vanlig restaurang kan av misstag åstadkomma syslöjdsmässig mat - svampig, mjuk och smaklös - vid enstaka tillfällen, men för att få till det riktigt träslöjdsbetonade, så där torrt så att man får flisor i gommen, krävs övning och erfarenhet.

- Jag tror att vi talar om en sylta här, sa jag. Var ligger den?

1 kommentar:

Siv Andersson sa...

Ha ha ha... Beundrar verkligen din förmåga att se livet från den ljusa sidan (även i becksvart mörker), uppskatta russinen i extremt torra muffins (bakade på sågspån) etc. etc... :-D