Far till sitt eget barn (2003)

Så har man återigen träffat på en kvinna som plötsligt har kommit till insikt om att hennes barn inte har någon far. Inte så länge hon inte är gift med barnafadern. Ni vet väl att man anses som i stort sett otillräknelig om man är ogift, särskilt om man får barn? En gift pappa förutsätts vara far till sin hustrus barn, men en sambopappa måste förhöras av socialnämnden. Folk som inte vet om det tror inte på det när man berättar.

Faderskapandet sker via formulär, det förenklade S-protokollet för samboende eller MF-protokollet för andra, ännu mer lösaktiga. Vilket som gäller beror på svaret på frågan ”sammanbodde ni vid tiden för konceptionen?” ”Sammanbodde”? Vafalls? Hur jag än vrider och vänder på det ser jag bara en undertext, med bismak av taliban, i den frågan: ”Vid tiden ungefär då barnet kom till, tillbringade ni då så mycket tid tillsammans att herr X skulle ha uppmärksammat om fröken Y låg med andra karlar?”. Enligt vad man lärde mig på samlevnadundervisningen i åttonde klass är det inte folkbokföringsadressen som gör att det blir barn. Jag tänker på den av mina vänner, född på tjugotalet, som är Sophiasyster och under utbildningen bodde på ett studenthem där man inte fick ha pojkar på rummet efter klockan sjutton. Hon tycker fortfarande att det är märkvärdigt att sjukvårdsutbildade människor inte visste att barn kan komma till före klockan sjutton.

Den inledningsvis nämnda kvinnan var så beklämd av hela faderskapsbekräftandet att hon var gråtfärdig efteråt, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Varför kan inte alla föräldrar oavsett civilstånd helt enkelt underteckna samma sorts papper, tillexempel på BB eller hos BVC om vittnen ska föreligga, men utan näsvisa frågor (jag menar, om den utpekade pappan inte anser sig kunna skriva på måste ju i vilket fall som helst en faderskapsutredning vidta)? Och om det, vilket naturligtvis inte är fallet, ligger i någons intresse att hundraprocentigt fastställa faderskap vore väl det mest begåvade att DNA-testa alla bebisar och sannolika fäder? Men sådant är förmodligen inte tänkbart, förmodligen mest för att det skulle vara kränkade för de heligt och lagligt och dubbelduktigt gifta fäderna att ifrågasättas så. Men alla andra fäder kan man kränka – för en gång skull är ordet på sin plats – hur mycket man vill.

Jag hörde dessutom om ett par som mitt i faderskapandet hos socialen fick svara på hur de träffades. Jag vet inte om den frågan hör till formulär MF eller om utredaren liksom ställde den i misshugg, men det är hur som helst högeligen slibbigt. Vad i glödheta Hälsingland har faderskap att göra med hur barnets föräldrar träffades? Är det mer troligt att man är far till sitt eget barn om man träffade barnets mor på en kvällskurs i brysselspets anordnad av Förbundet Högkyrkliga Helnykterister?

Hela intygandeproceduren känns väldigt mycket som något som har att göra med ”oäkta barn”, ett av de mest obehagliga mögliga svinaktiga uttryck som dumma människor under historiens gång har värpt ur sig. Och det osar inte heller så lite ”äktenskapsbryterska” när man rör runt i formulären.

Om den där stackars människan som jag träffade hade vägrat gå till socialnämnden och bli förhörd om sin sexualmoral (vilket var vad hon upplevde att hon blev) hade hennes barn fortfarande varit faderlöst i lagens mening. Tänk på det igen: barn till sambor är faderlösa tills föräldrarna har varit på förhör på soc. Hej, riksdagsmän – skulle ni kunna tänka er att motionera något lite kring en uppfräschning av 1949 års föräldrabalk?