onsdag 27 augusti 2008

Vet väl varenda människa (2005)

Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.

Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: Den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.

En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.

Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.) Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan till och med umgås med en ganska länge innan man inser att hon anser sig själv vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).

Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.

torsdag 21 augusti 2008

Teorin om tråkpengar (2004)

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager akryl och lackar, och understundom ritar hon dit en liten blomma eller nåt i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.

Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos just den här nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än naglarna.

– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.
– Vad kostar det? sa kunden.
– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.
– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.
– Jo, sa fixaren.
– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plast-testar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.
– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.
– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.
– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.
– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.
– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.
Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtonhundrakronors.

Replikskiftet är aningen komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar; oavsett vad de som har intervjuats i kvällspressen om ”fattigdom” i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet.



Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar

Och en sak till: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Ledsen, men så är det.

lördag 16 augusti 2008

Om möjligheten att tygla attraktionen mellan människor (2007)

Nu tror jag att jag har berättat för alla i hela världen om de engelska dejtingexperterna som jag såg på teve för lite sedan – ja, för alla utom för just dig då, så nu är det din tur att stå ut. De engelska dejtingexperterna var nämligen så väldigt … speciella, skulle man kunna säga, eller rättare sagt var de bara så extremt mänskliga – nå, vänta, så berättar jag!

Jag såg alltså ett teveprogram om några experter vars uppgift var att skapa det perfekta paret, att maximalt optimalt preppa en kvinna och en man för att möta det motsatta könet och dessutom slå fast vilka personer i en grupp som skulle falla handlöst för varandra. Dessa experter – som faktiskt redan från början ganska tydligt liknade skräddarna i en känd dansk folksaga om en oklädd statschef – var beteendevetare och psykologer och antropologer och jag minns inte hälften, men de var samtliga oerhört lärda. Dessutom var de säkra på sin sak: med vetenskapens hjälp går det att tämja och tygla attraktionen mellan människor. Att ingen hittills har lärt sig tämja och tygla åskan, som vid en jämförelse måste anses vara ganska harmlös, var inte ett faktum som de lät sig nedslås av.

Experterna gjorde ungefär som professor Baltasar, om ni minns honom, de funderade och funderade, och vips kom de på det! Kvinnor attraheras alltid och framförallt av synliga tecken på status och makt. Män attraheras med samma lagbundenhet av en viss kvot mellan höft- och midjemått. Dessa två yttre faktorer överskuggar allt annat (och det vore ju fantastiskt behagligt om det vore så: då räckte det med en snygg kostym och en schysst korsett för att både Elefantmannen och Elefantmannens syster skulle ”bli gifta”, som det heter). Dessutom finns det en annan faktor som spelar in, och det är att folk som blir ihop och stannar ihop alltid är lika varandra (om ni har en bättre hälft så stirrar ni antagligen eftersinnande på vederbörande över tidningskanten just nu; hälsa från mig om hälften undrar vad phan ni håller på med).

Så sattes dejtingexperternas listiga planer i verket på nån sorts snabbdejting-tillställning, ni vet ett sånt där evenemang som dom gör program om på TV3 hela tiden, där folk springer omkring med ett anteckningsblock och stöter på femtio fullständiga främlingar och så ringer nån i en klocka var tredje minut (om detta vore den sociala arena som återstode för mig bleve jag hellre eremit i celibat, förf. anm). Och vet ni vad? Dom snusförnuftiga dejtingexperterna hade inte ett enda rätt. Kvinnor visade sig falla för precis vem som helst, inklusive losers med gällivarehäng. Män drogs ostrukturerat och planlöst till rödhåriga, kortväxta och hjulbenta alldeles oavsett midja. Ingen ville ha den som de statistiskt teoretiskt var ämnade för. Många var intresserade av många och de flesta var åtminstone intresserade av, och intressanta för, någon – men ingen var särskilt imponerad av sin hypotetiskt perfekta partner.

För oss som, likt Tommy Nilsson i Melodifestivalen, tror på människan är detta en andens triumf över materien. Folk är så förtjusande konstiga och komplicerade. De går inte att klämma in i En Storlek Passar Alla, varken kroppsligen eller själsligen. ”Om X, så Y” fungerar bra i teoretiskt logik men inte i livet, och det gäller inte bara märkliga dejtingexperiment utan alla mänskliga processer som är mer komplicerade än att bre en smörgås.

”Du passar inte in i bilden”, skaldar Povel Ramel, ”men har nånting som bräcker den: du finns”. Man måste, som så ofta, vara expert för att inte begripa det.

Tax 1.0 (2007)

Man undrar vad man pratade om innan man hade hund. Kåsörtaxen Antons göranden och låtanden fyller numera den delen av vår konversation som inte ägnas åt det som står i morgontidningen eller folk vi känner (vi pratar ändå ungefär lika mycket som förut, vilket måste innebära att vi har slutat diskutera tvättstugan och kollektivtrafiken). Kåsörtaxens excentriska sidor har också bidragit till att en del odödliga repliker har yttrats i familjen. Till exempel har det visat sig att hans kärlek till choklad, vilket han inte tål eftersom han är hund, tilltar exponentiellt ju längre han aldrig har fått smaka det. Därför får choklad inte finnas hemma om den inte befinner sig minst 1,50 meter över golvytan på ett ställe dit man inte kan klättra (taxar klättrar förbluffande bra om bara incitament gives). I julas bannade jag den oäkte för att han hade lagt choklad längst ner i ett skåp (taxar öppnar dörrar förbluffande bra, se ovan).

– För vet du vem som kommer svansandes och slickar sig om munnen om det plötsligt ramlar ut en påse Toblerone ur skåpet? frågade jag pedagogiskt den oäkte.
– Mona Sahlin? svarade han fåraktigt och jag påmindes ånyo om varför just han är den oäkta hälften.

Kåsörtaxen skrattade inte emedan han rent biologiskt sett saknar förutsättningar att göra det. Taxar har trots allt en del vidareutvecklingspotential. Inte minst gäller det rent språkliga justeringar. Tax version 1.0 kan till exempel ”sitt”, ”stanna”, ”ligg” och ”vacker tass”. Ännu gynnsammare för de taxiska hörselorganen tycks språkljuden som konstituerar fraserna ”vill du gå ut?” och ”vill du ha godis?” vara, för där är reaktionen alltid blixtsnabb och han har hittills aldrig uttryckt skepsis eller motvilja.

Tax version 2.0 borde enligt mitt förmenande dessutom känna till betydelsen av komplexare begrepp som ”senare”, ”snart” och ”13.30”. Det skulle vara mycket lättare om han förstod sånt som ”vi ska snart gå ut” eller ”jag kommer tillbaka om en halvtimme”. Dylikt begriper han inte alls, och i början komplicerade och förvirrade man gärna situationen genom att förnumstigt berätta att ”vi ska gå ut i parken om en stund”. Detta låter för taxen som ”zzzz gå ut zzzz”, vilket gör att han börjar utföra för kåsörtaxen Anton typiska höga upphopp av glädje, vilket är grymt i de fall ”en stund” betyder ”trekvart”, vilket antagligen känns som en generation för en liten varelse som inte kan klockan men älskar parken.

Vad taxen däremot har som människan alltför ofta saknar är förmågan att ruska av sig och gå vidare. Människan i sin första utgåva har en trist bugg: modellen har en tendens att låsa sig i ett läge där den ältar och drar i långbänk och agerar utifrån oförrätter som begicks när den firade jul hos Muppemyrs 1984. Sådan är inte taxen. I en bok vi har står det att läsa om dess ”uttrycksfulla ansikte” och jag svär på att kåsörtaxen kan göra miner: han kan utstråla pur dyrkan och kärlek eller med några enkla ögonbrynsrörelser förmedla att han är anklagande, besviken, trumpen och tvär – men de negativa känslorna är samtliga ytterst temporära. Om kåsörtaxen blir trampad på svansen blir han med rätta förbannad i femton sekunder. Sen uppför han sig som om hans svans aldrig blivit trampad. Han återgår till grundtillståndet ”glatt intresserad av tillvaron”.

Just den detaljen borde justeras i Människa 2.0 enligt förlagan Tax 1.0, brukar den oäkte säga, och det har han alldeles rätt i.

Bakom flik 2 i Filofaxen III

Raggarnas Jerry Williams.
Eddie Medusas vän om Eddie Medusa efter den senares bortgång. Jag trodde att det var Jerry Williams som var raggarnas Jerry Williams.

Pizza, kebab, korv, mat
Ovanligt uppriktig skylt på snabbkrubbssylta

Trött med en ton av rotmos.
Vinrecension i Expressen. O, hur trevligt vore det inte att vara vinskribent! Jag kan inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket om vin, men det skulle vara roligt att hitta på liknelserna.

Tänker du, eller har du flyttat hemifrån?
Jag vet knappt själv hur man ska kommatera denna sats, men jag vet att hyresgästföreningen (?) som skrev den här annonsen tycker att man är helt dum i huvet om man inte bor kvar hos sina föräldrar i hög ålder.

Efter en god natts sömn bjuder vi på en stor frukostbuffé i vår matsal.
Personalen på Hotell Amaranten annonserar gärna om att de sover på söta örat hela natten medan gästerna får göra vad de vill tills frukosten är klar.

Analfabetiseringsmaterial
planerar ett läromedelsförlag att framställa, läste jag nyss. En intressant om än inte direkt berömvärd pedagogisk insats. Jag är oändligt nyfiken på hur man gör för att lära folk att inte kunna läsa.

Soltorkad tomatsås
vankades på en restaurang som jag besökte nyligen. Oh, yum, som Blackadder säger.

Vet du vad du kommer att säga om du ägnar en minut om dagen åt apelsiner? OJ! Du kommer att utropa detta varje dag med förnyad framåtanda.
Detta, exakt detta, står att läsa på helsidor i annonser i veckopressen i en EU-finansierad kampanj för, ja, apelsiner, då. Eller apelsiner med LSD i – de får en alltså att ropa OJ! "med förnyad framåtanda varje dag" … Ja jäklar. Man får hoppas att (den spanska? tyska?) originaltexten låter något mer begåvad.

Tack för att du reser med Connex!
står det i tunnelbanan på ett försmädligt sätt. När den gröna linjen inte går – vilket den sällan gör – skulle jag gladeligt ta ett annat tåg än ett Connextåg om några sådana fanns. Vad är nästa steg? "Tack för att ni andas syre?"

– Om jag nu ska sätta ord på vad du säger …
sa en prisnosig förändringskonsult som jag träffade för lite sedan. Den ska jag börja köra med.

Biltrafik sker på egen risk
dök plötsligt upp på en skylt bredvid vägen i Dalarna. Man föreställer sig att detta kommer som en överraskning för ganska få.

Blev du vittne till rånet mot Din Sko i torsdags?
sa dom på Efterlyst på TV3 just när jag kom in i rummet i förra veckan. Jag hade inte sett inslaget och hörde inte versalerna utan trodde att Hasse Aro hade ätit LSD-apelsiner.

– Ni har varit ihop länge?
– Ja, i fem år.
– Och ni kände ändå för att gifta er?!

Tjuvlyssnat replikskifte på tåg. En intressant syn på livet och kärleken.

– Nummer siochså, Helena Nilsson, Mora – lycka till på färden ner mot Göteborg!
ropade speakern på Tjejvasan. Alla andra önskade han lycka till på färden mot Mora. Man hoppas att Helena Nilsson fick hjälp med att valla om för grus i trakten av Grängesberg.


Samlandet fortsätter.

Det vill gärna bli bra (2008)

Det finns folk vars vägar korsar ens egna ganska tillfälligt men som man fortfarande funderar över länge efteråt. En del kan man inte ens hitta som kompisars kompisar på Facebook, och mycket längre bort kan ingen komma nu för tiden. Men av dessa förlorade kontakter är det ändå förvånansvärt många som man snubblar över igen av en ren tillfällighet. En vacker dag i parken rundade kåsörtaxen och jag helt slumpmässigt en udde och vips stod vi mitt uppe i O, hennes kompis och kompisens hund. Det var flera år sen vi sågs, så allmän glädje utbröt (förutom hos kåsörtaxen som bara utbröt innan han blev milt men fast tillrättavisad; han har väldigt att förstå vilken funktion cockerspaniels fyller).

O såg verkligen strålande ut. Glittrande ögon, gyllenglänsande hår, rosiga kinder, brett leende. Jag hasplade ur mig några plattityder om att uj vad vi inte har setts på länge, och hon förklarade att hon hade flyttat ihop med en kille i X-sätra och sedan flyttat ifrån killen i X-sätra men att hon på det hela taget var gladare för det sist- än för det förstnämnda. Och livet lekte. Hon dejtade en ännu trevligare typ nu och hade haft sinnesnärvaro nog att behålla förstahandskontraktet på lägenheten i Y-tuna och trivdes fortfarande lika bra där och jobbade på en liten blomstrande firma inne i stan där det var så kul att det svåraste var att ta sig hem på kvällarna.

Och varför delger jag er nu detta? Detta är väl knappast unikt och tyvärr inte ens intressant? I sådan här gemytlig vardagstrivsel finns det väl många som framlever sina dagar? Jo, så är det lyckligtvis, men den här historien berättar jag nu egentligen bara för er som tycker att det mesta är åt h-vete just nu; de vardagsbelåtna får ursäkta så länge. Senast jag träffade O var hon nämligen i ett läge som man inte önskar sin slemmaste fiende. Jag ska inte tynga er med alla detaljer, men det handlade om en olycklig kombination av en separation och ett nytt jobb som det inte var något fel på men som inte passade O. Separationen var uppslitande och resulterade i sömnproblem och ångestattacker (som gick att ta udden av med medicin, men det betyder inte att det var lättvindigt). På jobbet klarade hon sig dessvärre förbi provanställningstiden innan det verkligen stod klart att det inte funkade så det blev bara så mycket större med många turer och LAS och prestige och sårad självkänsla innan det kapitlet var avslutat. Senast jag såg O var hon mager och blek med stressmunsår och jag var ärligt talat orolig för henne. Det gick inte att bortse från att detta kunde vara början på en lång hal rutschkana utför.

O har väldigt många andra mycket närmare vänner än mig så jag blev bara milt bekymrad när hon slutade svara på mess och så småningom bytte nummer, men jag har inte slutat tänka på hur det gick med alltsammans. Och så står hon bara där mitt i grönskan och mår så bra! Jag blev så hjärtinnerligen glad över att hon hade hittat ett jobb som hon älskade (och att det var besvarat), och att hon både hade vågat flytta ihop med en ny och flyttat från honom när han inte var rätt, och att hon var så glad och stark. Av detta lär man sig att en lång hal rutschkana inte nödvändigtvis slutar med att man står på näsan i asfalten nedanför. Det kan sluta med ett hissnande skutt ut i nåt nytt, och så landar man i mjukt gräs.

Det var väl ungefär det jag ville berätta för den som möjligen känner sig ungefär som O för tre år sen: det vill, trots allt och hur det än känns ibland, gärna ordna sig i slutänden.

Om terapin som narkotikum (2002)

Härom eftermiddan hade jag V hemma på skorpor. Skorpor är ett underskattat njutningsmedel. För all del fick hon te också, men framförallt fick hon prata av sig om Y. Hon vill gärna göra det ibland. Y är en av V:s gamla kompisar. Jag känner henne inte, men jag vet, o gud jag vet, att hon går i samtalsterapi. Sen jag kom till Stôckhôlm har jag fattat att folk gör det. Tveklöst är terapi i allmänhet nyttigt (ilskna mejl från Samtalsterapeuternas Riksförbund undanbedes alltså), men den kan, precis som det mesta, användas som en drog. Y snedtänder liksom på den.

Y har problem med att Inse Sitt Eget Värde (ett problem som hon delar med mänskligheten utom Jan Guillou). Det har kostat henne sexhundra spänn i veckan i två år att få reda på det.

– Nu har hon och terapeuten kommit på att hennes syskon inte älskar henne, sa V tungt. Dom visar det nämligen inte på det sätt som Y behöver och det är vad Y upplever som räknas. Hennes föräldrar älskar henne inte heller, för dom ville att hon skulle gå i hjälpklass för trettio år sen för att det tog tid för henne att lära sig läsa, och alltså accepterade dom inte henne som den hon är. Hon är oälskad.
– Hm! sa jag.

– Jag tror inte att Y vet vad jag sysslar med nuförtiden, sa V. När jag blev uppsagd i höstas sa hon ”ja ja” och berättade om hur dom på hennes jobb inte får henne att känna sig uppskattad. När jag berättar om att jag och T bråkar suckar hon som en trött labrador på en brasmatta och frågar om jag inte inser att det sårar henne att jag gnuggar min pojkvän i ansiktet på henne när hon är singel. När jag sa att jag gick ner fyra kilo av magsåret så borde jag förstå att det känns som ett hån för henne som är överviktig när jag som är så smal berättar om att jag magrar.
– Schysst, sa jag.

– Hon var en underbar människa förut, men nu är hon kroniskt insnöad på sitt eget lidande och sitter bara där och ser hur det fortsätter snöa, sa V. Jag läste om en hypokondriker som efter sitt första besök hos sin terapeut märkligt nog fick i läxa att be en polare skriva ner sina alla fysiska symptom under en dag. När hypokondrikern sedan läste listan från ”kl. 7.14 - lite huvudvärk” till ”22.50 - aningens magknip, skum känsla i benet” blev det början till slutet på hypokondrin. ”Du är ju sjukare än jag”, sa hon imponerat till polaren. Hon förstod att alla människor känner av att de har en kropp, att det inte var något unikt för just henne. Förmodligen funkar det även på självömkansknarkare om de inte har sjunkit för djupt i träsket. Om Y skulle be mig skriva ner de Känslor av Otillräcklighet som angriper mig under en dag så skulle hon se det som övergrepp på sin ömtåliga själ när hon läste listan.
– Förmodligen, sa jag.
– Hon tror att allt på något sätt alltid handlar om henne, sa V. Det är hennes ena allvarliga vanföreställning. Den andra är att hon tror att hon är en osjälvisk människa som det är stimulerande att umgås med, jag menar lyssna på.

V suckade så skorpsmulorna rök. Vi summerade månadens urladdning om Y. Sen talade jag en stund om mitt liv och mina världsliga bekymmer. När V gick hem hade vi båda dels talat, dels lyssnat och båda hade fått ut något av samvaron. Det är såvitt jag begriper ungefär det som är skillnaden mellan att tala med mig och att tala med Y. Men så har jag inte heller fått hjälp med att inse vilken känslig natur jag egentligen är.

Bakom flik 2 i Filofaxen II

Söker stenrik karl som antingen är snygg eller väldigt ofta bortrest. Jag är ganska rolig.
Kontaktannons in extenso – detta var hela texten. Hade jag varit karl hade jag svarat, alldeles oavsett om jag uppfyllde resten av kravspecen.

Trädgårdsarbete, promenader och andra lättare fysiska aktiviteter kan räcka för att äldre människors mentala förmåga ska försämras senare.
Det är något inte helt solklart över vad man vill uppnå. Saxat av Thomas Hamilton Sagergrim, trägen och uppskattad grodsamlare och -skickare.

– Ey, du har ju kamphundar!
– Nä, jag svär, dom kampar aldrig!

Replikskifte mellan två yngre gentlemän varav den ena hade bundit sina doggar utanför Vivo. Den andre kan ha sagt ”campar” – men då borde den förste å andra sidan såvitt jag begriper ha sagt ”campinghundar”.

Jag lever ett verkligt asketiskt liv fastän det inte verkar så när jag hoppar in i min Jaguar.
Kirsti Paakkanen, vd för Marimekko. Jag är inte helt säker på att hon försökte vara rolig/aforistisk, men jag hoppas.

Vem vill på sin sällsynta kväll borta från vardagsrutinen /…/ möta en pubertal pessimist som med gäll röst deklarerar att världen är skit och dessutom stinker svett?
Kolumnist i Hufvudstadsbladet syftar friskt.

Spädbarnet färdades tillsammans med ytterligare fyra personer i en mindre bil.
Det är svårt att sätta fingret på varför man hakar upp sig på det här, men jag tror att det har något diffust att göra med att spädbarn så sällan kör bil.

Det är särskilt viktigt eftersom vi har mycket invandrarkillar i lagen … ja, jag skulle säga att det är en 40/20-fördelning mellan invandrare och svenskar.
Man som leder läxhjälp i knattefotbollslag berättar i radion om sin gärning. Fin satsning, fel kille.

Över 50 procent [av krögarna] vägrade servera inte berusade, vilket gläder kommunens alkoholhandläggare.
… vilket i sin tur antagligen förvånar många med mig. Det är inte sällan som icke borttagna dubblerade negationer inte förtydligar utan snarare tvärtom.

Boots is included in the price.
Tack för denna, Kerstin Rydén – och tack för att du berättade att ”detta innebär att man inte behöver betala extra för att kajka runt sjön i en roddbåt” när man besöker nån sorts parkhistoria nånstans. En någorlunda närliggande direktöversättning borde annars vara ”stövlar varde inkluderade i priset”.

Gott med Borgå mått
Här är det inte främst särskrivningen utan den mycket anspråkslösa sloganformuleringen som tilldrar sig min uppmärksamhet. Även om jag har varit i Borgå och funnit det vara en förtjusande stad tycker jag att formuleringen har en underton av ” … och tja, det vet man ju hur dom är i Borgå”.

Har vi tagit slut? Fråga personalen!
Apoteksskylt i botten av en tom hylla. Det är en enormt psykedelisk upplevelse att bli tilltalad inte bara av solkrämsflaskor utan dessutom av solkrämsflaskor som inte finns.

Allt talar för att samlandet kommer att fortsätta.

Varför man aldrig har blivit gift (2002)

Eftersom jag är en snäll och mild människa förvånade det mig när jag kom på mig själv med att le i mjugg när jag hörde talas om en nära förestående skilsmässa. Jag brukar inte mjuggle åt sådant, men det finns en första gång för allting och det är alltid intressant när man får utöka sin emotionella repertoar.

Äktenskapet är för övrigt en intressant historia i sig. Nyligen föll jag i en tankegrop över att det smäller så högt att vara gift trots att färre och färre lägger någon egentlig vikt vid själva äktenskapet. En som är inne på sin sjunde make blir ”änka” om han faller ifrån, medan en som har haft en meningsfull relation med en karl i femtio år inte blir något annat än ”ensam”. Jo, jag inser att huvudproblemet i båda fallen är detsamma, men ni förstår (kanske) vad jag menar. I det fallet och liknande är det liksom vigselringen som definierar relationen oavsett vad den, jag menar relationen, innehåller.

Just på vigselringens (symboliska, men inte bara symboliska) värde bygger bland annat den fina boken Reglerna, The Rules, som debatterades flitigt i mitten av nittiotalet, obs nittonhundranittiotalet. Jag noterade nyligen att den numera betingar sitt rätta pris på Åhléns, där den säljs i hårdband för 19.50. Jag förstår att den inte har sålt så där över hövan bra i Sverige. Reglerna handlar nämligen om hur man fångar en karl och gör en äkta man av honom genom att konsekvent agera som om man inte brydde sig om honom överhuvudtaget.

Givetvis måste man börja med att banta och sminka sig, det måste man i alla amerikanska älskadigsjälvböcker, och sen ska man förstås leta rätt på en karl, men sen är det kalla handens taktik som gäller. Några slumpvisa Regler lyder ”Inled inte samtalet, Bjud inte upp honom, Ring inte till honom och besvara inte alla hans samtal, Dela aldrig notan med honom och Gå hem innan kvällen är slut.” Var och en förstår varför detta inte blev någon försäljningssuccé här i landet. Om svenska kvinnor skulle bete sig på det här sättet skulle det alls inte bli några barn gjorda, som talesättet lyder, i det här landet. Svenska män är nämligen enligt min erfarenhet ungefär som folk, och de flesta skulle alltså tolka ett beteende enligt Reglerna som Tack, men nej tack (känsligare själar tolkar det förmodligen som Dra åt helvete).

Man får också många fina tips om vilken sorts personlighet man bör odla: ”Var inte sarkastisk, berätta inga dumma vitsar”, står det – se där, det är roligt att få reda på varför man inte blivit gift! ”Dessutom tycker de flesta karlar att det är jobbigt med pratsamma kvinnor” – man lär inte bli det heller, nej. Poängen är att män enligt den här boken är erövrare som inte vill ha något som de får enkelt. Det är därför de tycker om sport, spel och krig (jo, det står så). En kvinna som är angelägen och visar det, till exempel genom att svara i telefon när det ringer, anses som en enkel match, och si, då blir det till att titta i stjärnorna efter den eftertraktade äktenskapslicensen. Men annars, om man är en Regelflicka, så blir man fru Nånting och lever sedan lycklig i alla sina dagar. ”Ett Regeläktenskap varar i all evighet, amen.”

Den där skilsmässan som jag log åt? Ja, det var förstås den som man läste om i pressen nyligen: en av författarna till The Rules ska separera från sin man. ”Det har inte alls med Reglerna att göra”, sa hon. Nej, givetvis inte. Mjugg, som sagt. Man kanske är en satmara i alla fall.

Upp i det blå – nej tack (2002)

Det är trist att man inte bara blir äldre utan också fegare. När jag var liten kavade jag sorglöst upp i trädtoppar och på tak, men sen sattes jag i skola att läsa om Newton och sen gick tiden och en dag år 2000 stod jag i Italiens monter på världsutställningen i Hannover sju meter upp i luften på en konstnärlig genomskinlig pinnbro och höll i mig tills det knakade i armen på den oäkta hälften och begrep att jag är väldigt väldigt höjdrädd.

Oftast klarar man ju livet fint ändå, men känslan dyker upp när man minst anar det. Ibland till och med på bio: Sagan om ringen var onödigt tredimensionell i min smak. De vanställda armstöden på stol 171 på Filmstaden Söder kommer för evigt att vittna om min sammansatta natur och klena intelligens: jag höll i mig krampaktigt under partierna när Gandalf och grabbarna balanserade på vittrande stenbroar över avgrunder som syntes mig till och med djupare än sju meter.

Senast höjdskräcken dök upp i ett verkligt oväntat sammanhang var på Valborgsmässoafton i Helsingfors. Alla bör prova finsk valborg. Här hemma firar vi inte alls med samma glöd. Inte heller nyttjar vi språket så innovativt: ”Trevlig valborg” heter ”Glada vappen!” i bestämd form på finlandssvenska, ungefär som att önska folk ”goda julen”. Vappen är en sanslös folkfest som börjar med att studenterna tvättar statyn Havis Amanda och sätter på henne studentmössa. Därefter öppnar tiotusentals helsingforsare – studenter, pensionärer, medelålders kostymherrar, trebarnsmammor – sina medhavda flaskor ”skumvin” och tar på sig sina studentmössor. Sedan vidtar 36 timmars kalas. Helsingforsarna visar direkt sydländska sidor. I stort sett alla medför eller bär någon sorts partyutrustning: ballonger, vippor, serpentiner, flärpor, lösnäsor, peruker ... Detta bör upplevas. Ännu ett tips, för den som är lagd åt det hållet, följer nedan.

Den nya sortens höjdrädsla anföll mig i ateljébaren på det anrika hotell Torni. Det är en s.k. sky bar: först åker man hiss tolv våningar och sen klättrar man upp för en snirklande smal trappa tills man kommer till en inglasad lokal där man kan insupa bland annat utsikten. Jag fick inte spader, för man kom liksom inte så nära kanten, men nog jag tyckte nog att det svajade lite. (Det tycker jag alltid att det gör ovanför femte våningen. I Empire State Building kände jag mig som en svajmastartist och till slut blev jag i stort sett förbannad på alla som tycktes inbilla sig att golvet stod stilla.)

Det gick ganska bra, som sagt. Tills jag skulle besöka det så kallade damrummet. Jag öppnade den alldeles vanliga anonyma dörren, klev in och – hooo, hade Helsinki utsträckt för mina fötter. Vill ni verkligen se Helsingfors litegrann från ovan rekommenderar jag damtoaletten på Torni. Perspektivfönster på toa är annars lyckligtvis ovanligt, men i den högsta byggnaden på mils avstånd funkar det. Ingen ser in, men själv ser man ut. Själv såg jag ljust gräsgrön ut, för det var fönster från ankelhöjd och uppåt på två väggar och här kom man minsann tillräckligt nära kanten. Det gungade som en barkbåt i femton sekundmeter på Ålands hav. Men vad gör man?

”Tja, här sitter jag på dass och är höjdrädd”, tänkte jag. Jag vet inte hur det är med er, men för mig var det var en alldeles ny känsla.

Transvestitälgen Oscar (2002)

Nu när man bor i Swinging Sundbyberg har man ju börjat umgås med en helt annan sorts människor än de gamla vanliga bergslagstrollen som man omgav sig med när man var en liten kåsör och ”bodde hemma”, detta märkliga uttryck. Sundbyberg är alltså Sveriges ”singeltätaste” stad, det trumpetade dom ut på den här lilla lokaltidningen som vi får gratis i postlådan. Artikeln illustrerades med en frestande, antar jag, bild av brynta bikinibrudsmagar. Förvisso har jag också gjort iakttagelsen att det är många ”singlar” här i mitt hus och i mitt grannskap – skillnaden är bara att hemma i skogen kallar vi dom för änkor och änklingar när dom är över 85. Men det är klart att det låter inte lika roligt med ”ensamhushållstätaste”.

Faktum är att man träffar en annan sorts människor i Stôckhôlm. Inte bättre, inte sämre, men annorlunda. Transvestiter är det till exempel inte så tjockt med hemma vid granen vid vars rot mitt föräldrahem är fästat, men här förekommer dom. När man är ute och slår runt med A och E, som emellanåt återfinns på sådana ställen där regnbågsfolket vistas, träffar man på en hel del. För mig som är lång och bredaxlad etc. är det en ganska uppfriskande upplevelse att få känna sig diminutiv i jämförelse med en annan dam, att vända sig om och stirra in i revbenstrakten på en gigantisk donna i Silviafrisyr och galarobe. Att hon antagligen heter Stefan på körkortet spelar ingen roll egentligen: det som kvinnspersoner och transvestiter har gemensamt är ju det att de ofta klär ut sig till tjejer när dom går ut på lokal. Varken jag eller Stefan är ju så att säga födda med blonda slingor och mascara och utan hår på benen. Se där en liten iakttagelse ur verkligheten!

En som jag har mött som jag inte tror att ens så många stôckhôlmare har mött är transvestitälgen Oscar. Han finns i den lilla rara staden Lemgo i Tyskland än i denna dag, om inte mal och mott har ätit upp honom nu. Hans husse är en vi känner som tidigare var någon sorts agent för Vin & Sprit i Tyskland och hade som uppgift att sprida Absolut Vodkas evangelium i Europa, antar jag (jag är inte så hemma på just dom turerna i det hela). Oscar är alltså uppstoppad och väl tuggad av tidens tand, ungefär som hans ledsna solblekta artfränder på Biologiska museet. Han färdades runt i landet i container och förekom i montrar på mässor som ett pittoreskt svenskt inslag. Av någon anledning förväntades tyska spritspekulanter lägga märke till Oscar, stanna till och beundra honom och sedan importera ett par tusen liten vodka av bara farten (jag sa ju att jag inte vet riktigt hur det fungerade).

Det roliga med Oscar var för det första att han hade ihopfällbara horn – dom gick alltså att häkta av för att underlätta transporten av honom. Jag må vara lätt att roa, men jag skrattade hjärtligt när jag fick se honom med hornen av: de liksom hängde i små tåtar runt öronen på honom och gjorde ett lugubert intryck.

För det andra var han en ko. Det är inte så svårt att se skillnad på en älgtjur och en älgko, de senare har Skaparen av någon anledning delat ut mycket längre näsor (mular?) till. Den som är det minsta bevandrad i älg såg alltså omedelbart att Oscar var ett femininum som klädde ut sig i maskulin utstyrsel vid festligare tillfällen. Jag vet inte vad Oscar hette på sitt körkort, så att säga. Men han hörde till en minoritet som är så liten att inte ens Aftonbladets ids slå upp helsidor i färg på honom: drag king-älgarna. Jag är glad att jag har fått träffa honom.

Tillsammans är vi rädda för allting (2003)

En av de sorgligaste varelser jag någonsin har känt var en bullterrier som hette Poncho. Han var liten och kantstött när han kom till sin husse och matte; livet och tidigare ägare hade farit hårt fram med honom. Poncho var fruktansvärt rädd för i stort sett allt som rörde sig och han tacklade rädslan genom att slå tillbaka vid minsta tecken på ”fara”: han bet och bet och bet, och det blev värre och värre. Efter många turer och hundpsykolog och en hemsk incident med en boxervalp som klarade livhanken med blotta förskräckelsen slutade det med att den arme Poncho blev avlivad. Oavsett vart bullterriers försvinner när de dör så har Poncho det bättre där.

Jag tänkte på Poncho när vi fikade ett gäng häromdagen och började tala om vad vi är rädda för. Det visade sig att vi är rädda för i stort sett allting; alla inte för allt, men tillsammans kunde vi täcka upp i stort sett alla aspekter av mänskligt liv.
– Hantverkare, sa började någon lite överraskande. Alltså att släppa in helt okända hemma.
– Att någon ska ta mina barn, fortsatte en annan. Att man ska släppa dem med blicken på H&M och så är de bara borta, som den där vandringssägnen om barnen på Disneyland.

– Att få punktering på kvällen, sa en tredje.
– Att låta någon ta ens väska ner från tåget, sa en fjärde. Jag tror alltid att det är sista gången jag ser den väskan.
– Att höra steg bakom sig på trottoaren när det är mörkt, sa en femte (kvinna).
– Men det kan ju vara någon snäll som kan rädda dig från hemska saker? sa en sjätte (man).
– Tchk!! sa en sjunde (ytterligare en kvinna).

Vi är alltså rädda för allt, åtminstone alla slags främlingar, men ingen kunde förklara varför. En av de mörkrädda har faktiskt blivit rånad en gång, men hon är den enda. Vi andra baserade våra skräckar främst på att det står i tidningen att folk är så farliga.

Jag passade förstås på att kasta in en av de bästa böcker jag har läst på mången god dag, Barry Glassners The Culture of Fear. Den handlar om varför amerikaner är rädda för till exempel mördare, tonårsmödrar (sic) och svarta män när statistiken visar att vad som faktiskt är farligt, statistiskt sett så att säga, är helt andra saker. Glassner analyserar rädslekulturen grundligt. Genom statistik och genom att spåra källor till nyhetsartiklar etc. visar han att de som han kallar fear mongers, fritt översatt ”rädslegrossister”, ofta har dels rejält fel, dels dolda motiv. Som trollkonstnärer vill rädslegrossisterna få amerikanerna att titta åt ett annat håll så att de inte ser var det egentliga tricket utförs. The Culture of Fear är obligatorisk läsning för alla som någonsin har ställt sig frågan ”vad skulle man vara rädd för om man inte läste kvällstidningen”.

– Visst är det väl så i Sverige med, sa en åttonde. Man undrar ju vem som tjänar på att folk är så skitskraja som de faktiskt är. Bevisligen lever en överväldigande majoritet av svenskarna i fredlig samexistens och det går bra för de allra flesta – vem vill få oss att tro att vi befinner oss på randen av kaos, katastrof och avgrund?
– ”Dom”, sa en nionde. ”Dom”, som ligger bakom allting. Nåt som man inte riktigt ser eller förstår men som styr oss alla med osynliga marionettrådar. Rädda människor är lättstyrda människor.
– Och farliga, sa jag.
Jag tänkte på Poncho.
– Det är ens förbannade plikt att inte vara rädd, sa den elfte. För att det inte ska bli farligt på riktigt.

Stolleprovet del III, Vansbro (2002)

Kamraten M, som inte är särdeles imponerad av kroppsrörelse i grupp, frågade nyligen om jag var klar med ”Stolleprovet”. Sådant kallas på fint språk röjande av attityd: hon pratade om Tjejklassikern. Nej då, äventyret fortsätter. Nu senast var det Tjejsimmet i Vansbro.

Jag och AJ, min Stolleprovskompis, betraktade simmet som en formalitet. Sådant kallas, som den klassiskt bildade vet, hybris. Tjejvättern (9 mil) och Tjejvasan (3 dito) gick fint trots att det handlar om längre distanser än vad vi cyklar/skidar till vardags, så Tjejsimmet – en kilometer, en distans som vi simmar om vi alls gör oss omaket att simma – borde vara en s.k. baggis. Tänkte AJ och jag.

Hej, vad vi bedrog oss, som det heter i ett av dessa märkliga talesätt. Distansen, kilometern, simningen, var en petitess i sammanhanget. Kylan, badmössan och medsimmarna var utmaningen. Kylan, pro primo, var man inte helt oförberedd på. ”Våtdräkt rekommenderas” har det stått i alla start-pm. Jag är en sån som går upp och ner i vikt på ett påtagligt och kontinuerligt sätt och kan alltså inte ge mig till att köpa våtdräkt (eller folkdräkt eller nåt annat dyrt som slutar på -dräkt) eftersom den, vilken storlek den än vore, bara skulle vara lagom vart fjärde år. Alltså återstod ullfett. Ullfett luktar som ett helt får skulle göra om man konserverade det, misslyckades och glömde bort det. Och det smörjer man över hela sin lekamen, och det doftar inte direkt som Tusen och en natt (jo, som tusen och en nätter i ett fähus) och inte hjälper det hälften så mycket som man önskade. När jag kastade mig ut i det sextongradiga vattnet och kände hur strömt det var samt att jag inte bottnade – då, mina vänner, hade jag gräsgrön panik och ångest i halsgropen.

När man (nästan!) hade vant sig vid kylan återstod medsimmarna. I start-pm:et stod en underbart poetisk lögn: ”Gör gärna sällskap med någon vars takt verkar stämma, då försvinner den ensamhetskänsla som ibland kan infinna sig i de breda älvarna.” Ha, sade greven med en onaturlig skorrning! Den känslan påminner om den ensamhetskänsla man ibland upplever i rusningen vid T-centralen. Möjligen kan man uppleva en ensamhetskänsla av existentiell karaktär, men fysiskt – nä, tror inte det. Jag håller mig mot bättre vetande med långa naglar, men har just nu bara nio: en parant dame sparkade av mig vänster ringfingernagel i lördags jäms med Rimi i Vansbro. Det gjorde ont. Jag svor.

Och så den obligatoriska badmössan: min mamma skrattade så hon fick bråck när jag demonstrerade den efteråt. Jag har, har jag insett, en kraftigt tilltagen skalle och mössor som sitter prima på andra passar helt enkelt inte på mig. Den obligatoriska badmössan kröp upp upp upp på skallen – jag drog ner den (med en hand, för om man slutade simma togs man av strömmen) – den kröp upp – jag drog ner – slutligen slet jag den av mig och stuvade in den i baddräkten. Om ni såg nån som simmade i mål á la Anne Boeylyn (= med tre bröst) så var det jag.

Jag har i alla fall begripit varför det kallas ”En svensk klassiker”. Tre av grenarna illustrerar svensk motionsidrott: skidor i frostiga landskap, cykel mellan böljande rapsfält, löpning i doftande granskog. Den fjärde grenen illustrerar hur det är att vara svensk: man har ångest och fryser. Men jo tack, jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Det var riktigt roligt. ”Stolle” – ja, kanske.

Den oäkta hälften och fårklipparen (2005)

Vissa saker vill man se med egna ögon innan man riktigt tror på dem. Den oäkta hälftens frisör är en sådan sak. Han har berättat om henne många gånger – efter varje gång han har varit och klippt sig, faktiskt – men jag har inte riktigt förstått hur intressant hon var förrän jag själv fick studera henne.

Den oäkte är numera en s.k. fattig student och som sådan intresserad av prisbilliga varor och tjänster. Dem här frisören tar 95:- per klippning. Första gången han besökte henne hade jag nyligen chockad och skakad betalat 1150:- för en färgning och en ringa puts på längden. När jag fick höra vilken spottstyver han hade klippt sig för var min omedelbara reaktion att världen är orättvis och hans nyfunna frisör en skattefuskare av mått och rang – men efter att ha sett henne i aktion inser jag att hon tvärtom tar ut en fullt rimlig timpenning och förmodligen gör rätt för sig vad gäller sociala avgifter etcetera. Det beror ju inte bara på hur mycket man tar betalt utan också på hur fort man arbetar. Att ta sig igenom min kalufs tar tre och en halv timme oavsett hur diskret själva insatsen är. Min frisör drar alltså in drygt 5 kronor i minuten, se ovan. Den prisbilliga frisören drar på samma tid in drygt 95:- eftersom det tar henne en knapp minut att klippa en person med en normal diffus ”herrfrisyr”, till exempel den oäkte. Jag har sett det hända. Det var som att bevittna ett naturfenomen.

När den oäkte hade besökt den prisbilliga ett antal gånger insisterade han på att jag måste gå med och titta när han klippte sig. Det är en ganska udda begäran från någon äldre än fem år, men jag hade å andra sidan fattat ett viss intresse och gick gärna med. Själva miljön var lovande på ett absurdistisk sätt: en cirka tolv kvadratmeter stor undantagssmatt i en tunnelbanenedgång med en inredning såg ut som något ur SVT:s rekvisitaarkiv, typ ”Roy och Roger har en frisersalong ihop” 1983. Vackra tecknade bilder i grälla färger av folk med Sue Ellen-lugg smyckade väggarna. Mitt på golvet på en pinnstol satt en medelålders kvinna. Hon hade benen rakt ut och fötterna på en pall, man liksom hälsades av hennes väl tilltagna fotsulor, och sov djupt. När den oäkte hade ropat på henne tre gånger stod hon upp ur sin sömn på ett dramatiskt vis: hon spratt upp som en nyväckt berguv med ögonen vidgade till tefatsstorlek, som hundens i ”Elddonet”. Därefter muttrade hon en ramsa på ett för mig okänt språk, tryckte ner den oäkte i en stol (jag är så glad att hon inte tog mig!), fattade en elektrisk maskin och skalade håret av hans huvud i fyra raska drag. Den som har sett australiska fårskötare på Discovery vet exakt vad jag försöker förmedla här, enda skillnaden var att hon inte tryckte knät i bröstkorgen på honom. Hela processen inklusive väckningen tog 90 sekunder. Den oäkte reste sig, tryckte en hundring i handen på henne, fick en femma tillbaka och sen var det klart.

Det verkligt märkliga är att det blir rätt bra. Det blir faktiskt hår kvar, och det blir till och med en sorts helt adekvat frisyr. Hon spiller ingen tid på att låta patienten spegla sig efteråt, men det beror antagligen på konceptet ”enhetspris-enhetsfrisyr”. Förra gången fick hon ändå för sig att improvisera lite, kanske beroende på feberyra eller liknande. Jag är lite ledsen över att jag inte var med den gången istället. Det började illavarslande: den prisbilliga gjorde upprepade gånger den internationellt gångbara gesten för ”jag ska skära halsen av dig” när den oäkte klev in, men han förstod efterhand att den syftade på en akut halsåkomma gjorde henne kav hes och förhindrade henne från att muttra ramsor på några språk alls. Därefter förlöpte det hela som vanligt med undantag av att hon bjussade på sju extra sekunder under vilka hon greppade en kam och hyfsade över det hela. Nån spegel blev det däremot inte den gången heller.
– … vilket resulterade i att jag promenerade genom hela Vasastan stylad som Vidkun Quisling med skägg, konstaterade den oäkte lakoniskt. Man tittade på mig.

Dessvärre hade han kammat om sig när jag kom hem. Man kan inte få se allt här i världen.

Beställt från det kosmiska köket (1999)

I skrivande stund är det april och tillvaron bör rimligtvis vara full av krokus och koltrast. Förhoppningsvis läser ni detta en solig vårkänslomorgon som får livsandarna att gäspa och sträcka på sig efter vintersömnen. Det vore nämligen en passande kuliss till den historia jag tänker berätta om ung och spirande kärlek, men jag tänker berätta den även om det bara är alldeles vanligt väder också.

Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar då jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.

Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.

Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.

Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.

En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.

Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. De unga tu hade antagligen inte märkt om de hade suttit i ett soprum.

Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.

Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken som han delade med Dreamgirl.

Reflektioner om Mumin och Moomin Seagal (2003)

Om det känns som om livet skaver litegrann så här på väg in i de långa kalsongernas natt föreslår jag en tripp till Mumindalen. Mumindalen muntrar upp den dystraste. De som påstår sig inte gilla Mumin har antingen stött på honom när de var i för späd ålder eller enbart råkat på de pastellfärgade moderna japanska Mumintrollen; de är minsann ingen lisa för själen.

Jag är våldsamt förtjust i Mumintrollen och deras bekanta och jag är postumt tokkär i deras andliga mor. Någonstans läste jag att när Tove Jansson åkte ifrån sitt skärgårdsställe för vintern så lämnade hon det olåst med en lapp på dörren: ”Brännvinet står i skåpet”. Om det är en skröna så är det en skön skröna. Och Sommarboken, alla människor måste läsa Sommarboken!

Men alla människor bör också ge Mumin en chans. Om inte annat så för att världen vore en vackrare plats om fler levde enligt Muminmammans maxim ”allt som är trevligt är bra för magen” – och för att mänskligheten grovt räknat sönderfaller i Mumindalens befolkning. En del är Snusmumrikar med okuvlig vandringslust. Dokusåporna befolkas nästan uteslutande av fåfänga Snorkfröknar. I den riktiga världen finns det däremot en hel del prydliga Filifjonkor som hävdar att man måste sköta sitt hushåll rationellt (”Men kan man inte försöka göra det roligt istället?” frågar Muminmamman). Överallt snavar man över Sniff-typer, lite snåla och om sig, för att inte tala om miserabla Misor som tar det som en pik om de får bo i ett rum med prickiga tapeter (”Jag vet att jag har fräknar! Det är inte mitt fel!”). Och så vidare. Det finns Hemuler, Tofslor och Vifslor, Mårror … Att roa sig med att tolka världen enligt Mumindalen är på intet sätt mycket konstigare än astrologi.

Själv kan jag identifiera mig starkt med själva Mumintrollet. Jo, jag har en anstrykning av Misan, men Mumintrollets visa, den som slutar med att ”jag är ett troll som du och tror / att världen det är där jag bor / just nu”, sammanfattar i stort sett min livsinställning. Faktum är att jag också bor ihop med en som har stark förankring i Mumindalen. På den tiden då den oäkta hälften reste jorden runt och sålde bräder hände det sig en gång att han hade en japan som sin ledsagare i Japan, vilket inte i sig är vare sig märkligt eller särskilt kul. Men efter arton försök att brotta ner Hälftens åbäkiga svenska namn och stycka upp det i hanterbara portioner gav japanen upp och döpte honom till Moomin Seagal – ”you look like Steven Seagal, but with the friendly face of Moomin” (fritt översatt ”Du ser ut som en västerländsk actionhjälte, för du är dubbelt så lång som jag och har hästsvans, men du har Mumins vänliga ansikte”). När jag hörde det första gången skrattade jag så jag fick fläskläpp. Än i denna dag kan jag inte hålla mig allvarlig om jag kommer att tänka på ”the friendly face of Moomin” när jag ser Hälftens ansikte kika upp över morgontidningen.

Men nu har han klippt sig, mina ögons ljus, och har ingen hästsvans längre. Han stod och begrundade det en dag framför spegeln.
– Nu ser jag inte ut som Steven Seagal längre, grunnade han. Så blev han tyst en stund.
– Men jag har fortfarande drag av Mumin. Den runda buken, det bleka ansiktet med det framträdande käkpartiet, de små stickande ögonen …

Jag har knappt hämtat mig efter den munterhetsattacken heller. Den oäkta hälften är en solklar Snusmumrik med inslag av Mumin och Muminpappan, men denna dag var han 100 % Misa. Att det fick mig att bryta ut i gapskratt tyder på att jag har ett stråk av Lilla My i mig.

PS 2008: Allteftersom åren går blir jag mer och mer av en Too-tiki. Hennes öppningsreplik i Trollvinter är numera mitt motto i livet: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

fredag 15 augusti 2008

Bakom flik 2 i Filofaxen I

Jag är av naturen en samlare. Med tiden har jag slutat med penntroll och luktsudd, men jag kan inte sluta att spara på s.k. grodor, citat och allmänna blandade språkprov som jag antecknar och samlar bakom flik 2 i min Filofax. Från 1987 blev vittjandet av innehållet bakom denna flik ett återkommande inslag i mina spalter. Somligt insamlat är genuint klokt och filosofiskt och annat, mer, är effekten av att folk har sluntit med tanke, trut och penna. Jag antecknar inte sådant av illvilja utan som ett slags utslag av livsglädje.

Däremot har det aldrig föresvävat mig att någonsin redovisa de inte sällan mjältspräckande roliga felsyftningar som version ett av mina kåserier alltid innehåller. Tycker att det känns helt onödigt, faktiskt.

(PS: Jo, jag känner till och är gränslöst förtjust i Avigsidan.com. Däremot har det blivit en princip att aldrig ha med något därifrån i Flik 2-spalterna om jag inte själv fångade grodan först, dvs. hade antecknat den innan jag såg den på Avigsidan.)



Detta är det enda cognacshus som har sin produktion förlagd till en plats.
(Till skillnad från andra sprittillverkare som har sin produktion förlagd till en tidpunkt? Metafysiskt resonemang i drinkbok)

Så var hon ute i korridoren, lång och grå.
(Liza Marklund, lång och färgstark, i Paradiset om jag inte minns fel.)

Persisk matt service
(… utföres i Vasastan och för min inre syn är han tydlig, han som utför servicen: trött, långsam, iförd vackert utsmyckade snabelskor …)

Folk vill ha sex, men det får inte vara för dåligt.
(Komikern Thomas Petersson slår fast evig sanning i radioprogram. Det visade sig att han inte talade om livet i stort utan om skämt som går hem i farser.)

Anita Gradin och den självupptagna gäddan.
(Bildtext i tidning. Ett vill jag ha sagt: den dag jag bildar ett punkband ska det heta exakt så och inget annat. Epitetet syftar alltså inte på gäddans karaktär och allmänna sinnelag utan på att det var förre kommissionären Gradin som drog upp den.)

Engångsartiklar
(Så träffande definieras dasspapper på kvittona i min affär.)

Drive-in-parkering.
(Skylt i Årjäng. Kommentar överflödig.)

Fråga: Åt vilket håll är norr i Australien?
Svar: Ställ dig åt norr och det bör vara åt det hållet.

(Funnet på Internet; elektroniskt replikskifte mellan turist och livstrött informatör inför OS i Sydney)

– Vad säger göken?
– ?
– Vad säger göken?
– Två saker: ”tysta!” och ”sitt ner!”
– … ah, asså nej inte
fröken, göken
(Logopedkamrat försöker få ett barn att svara ”koko” och träna k-ljuden.)

Pappa hade ännu en överraskning: en minimal svart-rosaprickig bikini.
(Ur uppsats i rättningsmallen för centrala prov för högstadiet en gång på världen. Jag får Priscilla, queen of the desert-associationer. Och i så fall kanske överraskning kan vara ett väl valt ord.)

– Tipp tapp, tipp tapp … tom-te-niss-ar äro här i gröten …
(Gunde Svan tolkar känd julvisa i Fångarna på fortet)

– Alla som har fått böter på grund av den här skylten kommer att undanröjas.
(Snubbe i Aschbergreportage om en felaktig parkeringsanvisning. Han lät fullkomligt iskall, nästan som om han menade det.)

Jag begriper inte varför alla måste vara trådsmala. Gud skapade oss till sin avbild, står det i Bibeln. Det finns ingen anledning att tro att han ser ut som Lill-Babs.
(Stefan Andhé. En klok man.)

Vem skrev Eddan?
Sture Erlandsson
(Elev besvarar närmast isländskt lakonisk skrivningsfråga och bevisar att det visst går att glömma ett namn som ”Snorre Sturlason”.)

Arrival – Gods
(Snart kommer änglarna att landa, menar Ulf Lundell. Om de högre potentaterna kommer efter så anmäler de sig lämpligen vid den lastkaj i Sundbyberg där ovanstående anslag sitter.)

Felanmäld. Beräknas klar: Bara Gud vet när
(Föredömligt uppriktig reparatör har fyllt i anslag på trasig dörr.)


Samlandet fortsätter.

Apropa spraket (1995)

Detta ar en framtidsvision som jag redan fran borjan maste varna for da den kan verka upprorande pa kansliga lasare. Historien utspelas en lordagskvall ar 2010 hemma hos familjen Ostberg i Soderkoping. Man hade en intim slaktmiddag.

– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.
– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.
– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.
– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.
– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.
– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.
– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.
– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.

Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.
– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.
– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.
– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjal sager, sa Asa.
– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med ”Soderkopings damkor”. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.
– Numera maste jag vara ett ”foredome” for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett ”monster” for dem.
– Personligen foredrar jag att bli kallad ”tystlaten” framfor ”lagmald”, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en ”lagmald aklagare”, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i ”tingsratten” i stadens ”radhus”.
– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.

– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.
– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.
– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel ”det svenska kosamhallet” eller ”den vackra sjon Malaren”. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! slutade svagerskan Gard.

– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!

Han inhostade en appladaska.