torsdag 26 februari 2009

Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)

Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.

Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)

Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)

Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.

Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.

tisdag 17 februari 2009

Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)

Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.

Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.

I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.

Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.

Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.

torsdag 12 februari 2009

Tänk hästar - eller nåt (2002)

Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.

- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?

Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.

Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.

Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.

Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.

-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.

Där tyckte jag att jag klarade mig fint.

torsdag 5 februari 2009

Var barn ska vara och inte (2008)

Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.

Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.

Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.

En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).

Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.

Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.