torsdag 25 mars 2010

Angående förlikningen med halsfluss







När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Sen dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin.)


Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.


Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.


Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.


– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.


Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.


Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.






torsdag 18 mars 2010

Gregorius (2007)







Nästan det bästa med julen, om man hör till sorten som kan ta ledigt när den inträffar, är att man har tid att läsa på nätterna. Nattläsning är den riktigt stora fördelen med all slags semester. Semester gör inte att man får en massa tid över på dagarna, det får man aldrig, men man kan läsa till tre för man behöver inte vara hyperskärpt dagen därpå.


Jag kommer att släpa med mig en halvmeter tjock trave mellan hållplatserna på Julexpressen, och överst i högen ligger Bengt Ohlssons Gregorius som jag har bespetsat mig på en längre tid. Fast just för att jag har gått omkring och tänkt på den boken så länge så vet jag inte om jag egentligen kommer att kunna frigöra tillräckligt mycket mental energi för nattläsning de närmaste veckorna. Jag har så mycket annat att fundera på. Eller rättare sagt ”så många andra”.


Gregorius är, som den nutidsorienterade känner till, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sedd ur ett annat perspektiv. Istället för doktor Glas’ synvinkel får man pastor Gregorius’, ända fram till giftpillret. En välkänd historia sedd med den andres ögon är alltid fascinerande, och tyvärr lämnar mig detta ingen ro. Jag kan inte sluta tänka på alla bifigurer, andrafioler, bad guys, sidekicks och statister som också förtjänar att få sin historia berättad. Apropå gift så blir det som ett sådant när man väl börjar fundera på dem.


För det första finns det en massa folk som inte finns men som man skulle vilja veta mer om i alla fall. Mitt käraste exempel är fru Columbus, den tåliga människa som satt i Lissabon och höll maten varm medan Christoffer jagade kors och tvärs över globen. Jag skulle också gärna lära mig mer om Kalle Ankas bror, han som är far till Knatte, Fnatte och Tjatte. Denne okände X Anka förekommer såvitt jag vet aldrig annat än som en abstraktion som hjälper oss slippa föreställa oss Kalle Anka som köttslig – men hans historia kanske vore vacker och gripande om bara någon tog sig an den?


Sen finns ju också alla dem som vi är vana vid att läsa om som en del av ett större sammanhang. Hur spännande vore det inte att läsa romanerna Tott, Bull eller Dumle utan att huvudpersonernas individualitet överskuggades av Knoll, Bill och Humle! Den minste av bröderna Dalton, den mest korkade i Björnligan, dvärgen Prosit och Annika i Pippi Långstrump har säkerligen också något att säga oss. De väntar bara på att just deras Bengt Ohlsson ska förbarma sig.


Givetvis finns det potentiellt Augustprisinbringande stoffet inte i Ankeborg utan i de tunga romanerna. Jag lobbar upp Monsieur Bovary, Pangloss och Pantlånerskan så får hugade spekulanter kasta sig över dem och börja skildra.


Men den som jag inte kan släppa, den vars historia jag helst skulle vilja skriva, hittar jag inte bland de mer borgerliga klassikerna. Jag paxar härmed handlare Sjökvist i Åsa-Nisse om jag skulle få tid över att nedteckna en historia ur den andres synvinkel. En ensamstående missförstådd entreprenör på landsbygden i efterkrigstidens Sverige, en som bedriver en ojämn kamp mot två egensinniga gubbar som lever för att göra livet surt för honom på ett planlöst och oreflekterat sätt, en man med fickorna fulla av bröllopskonfekt och själen full av ensamhet och obändig längtan bort från småländska höglandet – skulle jag skriva något skulle jag skriva Sjökvisten. Tyvärr går det väl åt en hel tjänstledighet för att få rätsida på ett sådant livsöde.









Fotnot: Denna spalt har jag diskuterat med Bengt Olsson på Bokmässan i Örebro strax innan han köpte en bok av mig. Jag försökte truga den på honom gratis, men han insisterade. Små scener ur tillvaron.

torsdag 11 mars 2010

Status quo-produkter (200X)

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.


Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i A little of what you fancy. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

torsdag 4 mars 2010

Varning för fara!







Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.



Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.


Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.


Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)


Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?


Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).


Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.







måndag 1 mars 2010

Jag kommer fortfarande att tänka på det här blogginlägget ibland







... fast det är mååånader sen jag läste det (första gången) och cirka en miljard bloggare etc. har kommenterat filmen ifråga sen dess. Jag inser att det egentligen inte är Alex Schulmans förtjänst utan snarare den som regisserade Fröler där på ängen (samt Skaparen, som inte riktigt gängade på skallen på'an), men det är det fortfarande inih*lv*te roligt ...


http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/10/ar-ni-relativt-nojda-eller-absolut-nojda