torsdag 18 mars 2010

Gregorius (2007)







Nästan det bästa med julen, om man hör till sorten som kan ta ledigt när den inträffar, är att man har tid att läsa på nätterna. Nattläsning är den riktigt stora fördelen med all slags semester. Semester gör inte att man får en massa tid över på dagarna, det får man aldrig, men man kan läsa till tre för man behöver inte vara hyperskärpt dagen därpå.


Jag kommer att släpa med mig en halvmeter tjock trave mellan hållplatserna på Julexpressen, och överst i högen ligger Bengt Ohlssons Gregorius som jag har bespetsat mig på en längre tid. Fast just för att jag har gått omkring och tänkt på den boken så länge så vet jag inte om jag egentligen kommer att kunna frigöra tillräckligt mycket mental energi för nattläsning de närmaste veckorna. Jag har så mycket annat att fundera på. Eller rättare sagt ”så många andra”.


Gregorius är, som den nutidsorienterade känner till, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sedd ur ett annat perspektiv. Istället för doktor Glas’ synvinkel får man pastor Gregorius’, ända fram till giftpillret. En välkänd historia sedd med den andres ögon är alltid fascinerande, och tyvärr lämnar mig detta ingen ro. Jag kan inte sluta tänka på alla bifigurer, andrafioler, bad guys, sidekicks och statister som också förtjänar att få sin historia berättad. Apropå gift så blir det som ett sådant när man väl börjar fundera på dem.


För det första finns det en massa folk som inte finns men som man skulle vilja veta mer om i alla fall. Mitt käraste exempel är fru Columbus, den tåliga människa som satt i Lissabon och höll maten varm medan Christoffer jagade kors och tvärs över globen. Jag skulle också gärna lära mig mer om Kalle Ankas bror, han som är far till Knatte, Fnatte och Tjatte. Denne okände X Anka förekommer såvitt jag vet aldrig annat än som en abstraktion som hjälper oss slippa föreställa oss Kalle Anka som köttslig – men hans historia kanske vore vacker och gripande om bara någon tog sig an den?


Sen finns ju också alla dem som vi är vana vid att läsa om som en del av ett större sammanhang. Hur spännande vore det inte att läsa romanerna Tott, Bull eller Dumle utan att huvudpersonernas individualitet överskuggades av Knoll, Bill och Humle! Den minste av bröderna Dalton, den mest korkade i Björnligan, dvärgen Prosit och Annika i Pippi Långstrump har säkerligen också något att säga oss. De väntar bara på att just deras Bengt Ohlsson ska förbarma sig.


Givetvis finns det potentiellt Augustprisinbringande stoffet inte i Ankeborg utan i de tunga romanerna. Jag lobbar upp Monsieur Bovary, Pangloss och Pantlånerskan så får hugade spekulanter kasta sig över dem och börja skildra.


Men den som jag inte kan släppa, den vars historia jag helst skulle vilja skriva, hittar jag inte bland de mer borgerliga klassikerna. Jag paxar härmed handlare Sjökvist i Åsa-Nisse om jag skulle få tid över att nedteckna en historia ur den andres synvinkel. En ensamstående missförstådd entreprenör på landsbygden i efterkrigstidens Sverige, en som bedriver en ojämn kamp mot två egensinniga gubbar som lever för att göra livet surt för honom på ett planlöst och oreflekterat sätt, en man med fickorna fulla av bröllopskonfekt och själen full av ensamhet och obändig längtan bort från småländska höglandet – skulle jag skriva något skulle jag skriva Sjökvisten. Tyvärr går det väl åt en hel tjänstledighet för att få rätsida på ett sådant livsöde.









Fotnot: Denna spalt har jag diskuterat med Bengt Olsson på Bokmässan i Örebro strax innan han köpte en bok av mig. Jag försökte truga den på honom gratis, men han insisterade. Små scener ur tillvaron.

1 kommentar:

Lena sa...

Kalle Ankas bror är hans syster - läste jag alldeles nyligen. Brorsbarnen är alltså en felöversättning av det könsneutrala nephews.
Av samma enkla anledning (gissa vilket kön det var på översättaren!)är farbror (uncle) Joakim egentligen morbror Joakim.
Så visst har du stoff till din bok!