tisdag 21 december 2010

Barn, fåntrattar, materialister och jag (2006)







På förekommen anledning skulle jag vilja tala lite med er om julklappar. Mest handlar det om att jag känner mig så ensam i mitt slag; detta är mest nån sorts terapeutiskt skrivande som ni helt enkelt bara behöver ha överseende med. Om det möjligen finns andra som har samma inställning som jag har till julklappar så läser man i alla fall aldrig om dem i tidningar och man konverserar aldrig med dem vid kaffeautomaten på jobbet.



Mänsklighetens officiella inställning till julklappar sönderfaller i två kategorier. Den ena kännetecknas av skepsis och milt avståndstagande, typ ”det är ju mest för barnens skull”. Andra populära repliker är ”vi slutade med det där för länge sen” och, kanske mest fascinerande, en som jag hörde för lite sen: ”det blir ju bara dumt” (jag skulle väldigt gärna ha velat höra den bakgrundshistorien!). Jag har förstås föga rätt att lägga mig i vilken inställning främmande och halvfrämmande människor har till att slå in en Aladdinask till faster Beda, men det är med detta som med all julskepticism: jag skulle så gärna vilja att julskeptikerna åker till Mallorca alternativt bara håller klaffen och inte förstör min och andra barns glädje genom att låta påskina att klokt folk inte äter julbord och köper julklappar.


Jag blir sur på såna. Jag har inga röda volangkantade förklädesvisioner om frostnupen Fanny och Alexander-extas och jag är gudbevaremig inte en sån som bakar struvor och stöper ljus i mitt anletes svett, men jag älskar verkligen den här oasen av ljus och samvaro mitt i vintern. Och jag älskar ävenledes att köpa julklappar. Mitt lilla problem är att jag köper julklappar året runt, när jag åker på semester eller ramlar över nåt som är särskilt passande till Eugen eller Beate-Kristin. Sålunda har jag framåt december inte sällan ett så rikhaltigt utbud av presenter att jag får spara en del till kommande födelsedagar och jubileer för att inte verka manisk. Det är något av ett problem, men ett angenämt. Eftersom jag älskar att köpa julklappar är jag glad om jag får göra det ofta.


Men – och nu kommer vi snart till den andra officiellt gångbara inställningen – jag köper inte särskilt dyra julklappar. I min idealiska värld byter man tio julklappar per person till ett sammanlagt värde av säg tvåhundra kronor. Det är själva paketen som är det roliga, inte det pekuniära värdet. Det pekuniära värdet tycks däremot vara det väsentliga för den andra delen av mänskligheten, det vill säga den som erkänner att den gillar julklappar (men som ändå inte är som jag). För nån vecka sen snackade jag julklappar med en avlägset bekant som mig veterligt är en hårt arbetande ensamföretagare som verkligen inte tar många von Anka-bad i kassavalvet. Hon skulle ge bort två mobiltelefoner och önskade sig själv en skinnsoffa (ja). Tanken svindlar. När folk får rösta om julklappar i kvällstidningarnas webbenkäter dissar dom ljudböcker och prydnadssaker men vill gärna ha en plasmateve.


Sådan ser alltså världen ut: det är okej att antingen a) inte gilla julklappar och tycka att det är lite fint att motvilligt handskas med dem med inställningen att det trots allt roar barn, fåntrattar och materialister eller b) utbyta enormt dyra kapitalvaror. Vi som bara gillar vanliga julklappar, vi finns inte riktigt. Men det är för all del som det brukar vara: dom där beigetrista töntarna i mitten är det ingen som bryr sig om. Fördelen med det är att vi oftast får vara i fred och sköta oss själva.




söndag 12 december 2010

Nu är det jul(skyltning) igen (2007)







En del av det man skriver tycks leva i människors hjärtan för evigt (det är härligt att betänka att man har detta gemensamt, om det så är det enda, med till exempel P O Enquist). Dessvärre är det sällan mina djupa tankar om tillvarons mysterier (och jag antar att det betyder att man som sagt inte alltid får till dem som till exempel P O Enquist). En drapa som folk tycks minnas är en minst tio år gammal betraktelse om julskyltningen i Örebro, som just det året nådde oanade höjder: jag kan fortfarande för min inre syn besvärja fram den lilla ängelen som med tom blick monotont vaggade en stor sladdrig limpa.



Men ni ska veta att det är inte så dumt i Helsingfors i år heller. Där finns mycket sällsamt och vackert, särskilt sällsamt. Somliga människor förstår inte alls underhållningsvärdet i varuhusfönstrens jultablåer, men jag förstår inte somliga människor så det jämnar ut sig. Jag älskar inte minst de mekaniska figurerna. I ett fönster i ett gathörn står en stor urtjusig tomte av Sankt Nikolaus-typ med vit fluffig konstsnö upp över smalbenen. Han tittar ner, tittar fram, tittar upp och kunde han tala skulle han tveklöst svära mellan tänderna över att han tappade nycklarna just där. I en närbelägen verkstad av oklar art sitter en nalle och sågar eftersinnande i en julgran (med sin andra tass hytter han för övrigt planlöst med en målarborste). Utfallet är inte till belåtenhet, så nallen skakar långsamt och lugubert på sitt luddiga huvud – och det förstår jag, för jag kan intyga att absolut inget har hänt med julgranen på åtminstone en vecka. I ett hörn bakom sitter en uggla uppspetad och rister sitt huvud lika sorgset. En katt på en sammetskudde längst fram i verkstan skakar sin lilla ludna skalle ännu långsammare: tron på kamratens hantverksskicklighet och på livet självt har helt övergivit honom. Stämningen i tavlan hjälps dock upp något av en vit kanin i vänsterkanten som faktiskt nickar uppmuntrande. Tyvärr har han ryggen vänd mot den stackars Sisyfosbjörnen, så det kanske bara är någon sorts ticks. I fönstret intill sitter två isbjörnar och vaggar och jag svär att man kan höra dem säga "vojne, vojne, vojne". Saker ser så dystra och nedslagna ut när de vaggar.


Eller när de inte vaggar. En plastkvinna i ett annat fönster är så skön och eterisk att hon har vingar, men hon har slagit sig ner på en sängkant tryckandes en storstilad kandelaber mot sitt bröst och ser ut som om hon planerar att i nästa ögonblick resa sig och gå i sjön. Kanske i så fall för att sängen är så kort: den är bred som en vanlig säng men 60 centimeter från huvudgärd till fotända. Eller också beror hennes oro och sorg på att hennes okända fiende inte bara har valt att bädda säck med själva sängen utan dessutom har stoppat den full med julgranskulor. På varuhuset Sokos råder däremot mer festivitas: där står fyra personer runt ett dukat bord, uppsluppet skrudade i röda underkläder och med pälsboa runt halsen. Scenen friskas upp att två knähöga närmast självlysande kritvita hjortar håller på att ansluta sig till kalaset. En av kvinnorna höjer en avvärjande arm och det kan ingen klandra henne för.


Bäst av allt är ändå ett par durkslag på Stockmanns. De befinner sig som "finn fem fel" fast två mitt i en helt sund och normal skyltning med husgeråd. I dessa durkslag återfinns grönkål, jordgubbar och tallkott respektive grönkål, bananchips och plommon. Om man kan man vara glad åt lite har man som bekant man mycket att vara glad åt: jag ler när jag tänker på dem.






torsdag 18 november 2010

Dagen då jag inte talade med Povel Ramel







(Att denna text har ett par år på nacken torde utan vidare och av olika skäl framgå)


Man måste hitta olika sätt att hålla kontakten med sina gamla vänner, även om man får lov att stå ut med tanken på att det finns en del som man inte träffar mer än en gång om året eller i värsta fall varje decennium på såna där skolavslutningsjubileer. Vissa pratar man i telefon med någorlunda regelbundet, men med merparten kommunicerar man medelst julkort eller via enfaldiga vidarebefordrade Internetskämt. Man kunde tro att jag och O skulle träffas oftare sedan vi båda flyttade till 08-området, men så är inte fallet – istället umgås vi genom kändisspaning via sms. När vi ser en kändis av nationell dignitet messar vi varandra med namn, plats och korta fakta kring iakttagelsen, typ ”Eva Dahlgren vid Eastmaninstitutet. Ännu längre än man tror. I sällskap med okänd man.” eller ”Marie Fredriksson m. fam. på NK. Mycket makeup”. Ibland vet man inte vem man har sett, bara att man har sett (världen är full av hallåkvinnor och -män). Mitt senaste från O lydde ”Det hemska hemska burrhåret från inredningsteve med stretande barn på tunnelbanan”. Tyvärr, jag menar för burrhårets del, tror jag att jag vet vem han menar även om jag inte vet vad hon heter.



Härom veckan när jag var på konstföreningsförrättning på Östermalm (man gör så mycket konstigt här i livet) kom jag in i ett stim med Väder-Tone, Pekka Heino och Efva Attling på mycket kort tid. Jag tänkte mig att jag skulle messa denna upplysning till O när jag hade varit på förrättningen, och på galleriet samlade jag på mig ytterligare en. Det var en Lennart Jirlow-utställning och jag hade väl inte direkt gjort mig några illusioner varken om att tillhandla mig några originalverk eller att få se Lennart Jirlow i egen hög p. – men plötsligt hörde jag en människa presentera sig för galleristen som Susanna Ramel och jag kunde alltså lägga ytterligare ett exemplar till listan.


Antagligen ställer sig 99,8 % av befolkningen frågande inför Susanna Ramels kändisvärde, men för mig är hon hårdvaluta emedan hon är gift med en av mina största idoler alla kategorier. Jag kan lika gärna erkänna det på stående fot: jag älskar denna kvinnas man, jag älskar Povel Ramel. När saken Ramel för några år sen kom på tal hemma i pörtet och den oäkta hälften lät undslippa sig att ”han är väl lite onödigt putslustig ibland” blev det något av en inre kris för mig – jag utgår helt krasst ifrån att alla kloka människor dyrkar Povel Ramel och kunde inte inse att jag hade möblerna ihop med en som tyckte att han var ”onödigt putslustig ibland”. (Han, jag menar den oäkte, har trots allt andra goda sidor så jag beslöt att ändå behålla honom.)


Jag köpte den bok jag var där för att handla och gick ut från galleriet. Och bäst som jag stod där på Birger Jarlsgatan och skulle samla ihop min kändislista för att messa till O kommer han plötsligt traskande, själva Povel Ramel, och det blev alldeles förvirrat allting. Jag som har sett och messat impertinenta omdömen om vad som nu måste vara hundratals kändisar greps av ett häftigt begär att faktiskt agera och säga något, tilltala honom, meddela honom att jag har avgudat honom sen jag var åtta år och att jag, vilket faktiskt var sant, hade lyssnat på ”Funny Boy” i mp3-spelaren på väg in till stan. Jag urskilde honom i mängden, jag identifierade honom, jag såg honom nalkas, jag försökte komma på något spirituellt att säga …jag blev som ett barn framför tomten och gjorde inget mer än att stå som ett beläte och se honom gå in på galleriet som jag just kommit ut från. Sen stod jag faktiskt och lurade utanför en stund, bara en liten stund för att se om han skulle komma ut igen och om jag hade lyckats ta mod till mig då (och jodå, jag är medveten att exakt detta antagligen är första steget på vägen till att bli en fullfjädrad stalker). Det verkade som om paret Ramel hade mycket att avhandla med galleristen så jag var dessvärre tvungen att gå innan de kom ut igen.


Allt detta var alldeles för stort att processa i ett sms: lyckan, fruktan, förväntan, besvikelsen. Meddelandet till O kom att bli ett lakoniskt ”Storslam på Östermalm: Tone Bekkestad, Efva Attling, Pekka Heino samt Povel Ramel & hustru” – ett patetiskt sms som för en oinvigd kan verka som om jag sätter Pekka Heino lika högt som Povel Ramel (tchk! tchk!). Inget talar för att O, så kamrat han är, begrep vilken höjdarspaning det här var – fast det är klart att det riktigt viktiga i livet rimligtvis inte kan vara möjligt att pressa ner i ett enda sms.


Dock: det var en stor dag trots allt, den dagen då jag inte alls pratade med Povel Ramel.






torsdag 11 november 2010

Jag tycker vi slutar må dåligt







De flesta ord och uttryck som faktiskt finns fyller någon sorts funktion, men jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats om vi kom överens om att avskaffa uttrycket ”må dåligt”. Jag propagerar nu inte för Orwellskt nyspråk och menar inte att vi ska övergå till att hävda att vi ”mår bra” istället, men det vore klädsamt om vi kunde nyansera oss en aning. Och man kanske kunde vara så djärv så man fick antyda att det är fullkomligt, absolut och 100 % normalt att ”må dåligt” emellanåt?



Jag skulle vilja påstå att vi lite till mans är nästan onödigt bra på att sträva efter ett till extas gränsande välmående. Kamraten V, som är nån sorts avdelningschef inom offentlig sektor, säger sig ha reflekterat över samma sak på förekommen anledning, och den förekomna anledningen är ett mycket ambitiöst skyddsombud som vi kan kalla S (jag vill för tydlighets skull understryka att jag i sak är helt och hållet för ambitiösa skyddsombud). S kommer med jämna mellanrum och spänner sina kornblå i V och frågar ”Vet du om att det finns folk på din avdelning som mår dåligt?”


V tog detta på stort allvar till en början, tolkade det som en antydan om att något inte stod rätt till på arbetsplatsen, och la ner avsevärd omsorg på att fiska efter orsaken till detta förmenta missförhållande vid de månatliga medarbetarsamtalen. Men tiden gick och V knäckte koden till verksamheten och inte minst till skyddsombudet ifråga, och efterhand förstod hon att vad S var ute efter inte alls var något större, bakomliggande, utan helt enkelt de små små detaljerna i vardagen: att Lottas katt var magsjuk, att Patrik hade bråkat med sambon och att Andreas oroade sig för räntorna på bostadslånen. Allt detta förutsattes V ha koll på och helst också stävja och motverka.


För all del – jag är den första att hålla med om att en chef ska ha koll på hur folk har det, och det är definitivt inte bara pest, död och kolera som är giltiga skäl till deppighet. Men jag är lite mer än lite trött på att vi är så många som är så extremt krisnära i detta land och tidevarv. Varför tror vi att det är så farligt att det tar emot ibland? Den här S hade helt rätt i att grundtrivseln på arbetsplatsen beror på hur folk mår i allmänhet och att utbrändhet oftast beror minst lika mycket på livssituation som på arbete, men hon agerade som om minsta motgång i livet var början på en resa i nedåtgående spiral med slutstation Misär. Det finns fler än hon som är sådana (för att uttrycka det återhållsamt). Jag tror att de tänker bakvänt – jag tror att sådan extremt trygghetsnarkomani är fördummande och gör livet tråkigare.


Och jag tror dessutom att det vore en bra idé att avskaffa uttrycket ”må dåligt”, till fromma för tankens skärpa och självinsiktens utvecklande. Det är helt okej att ”må dåligt” – men i högst en vecka, skulle jag vilja påstå. Sen är det nämligen ens förbaskade skyldighet att, av respekt för sig själv, sätta andra ord på det. Vilka andra ord det handlar om kan man bara komma fram till om man tänker och känner efter.


”Må dåligt” är alltid kodspråk. Det kan anspela på något av allt det som Iprenmannen sjunger om typ muskelvärk, ledvärk, tandvärk och mensvärk. Det kan avse att man inte gillar läget på grund av slentrian, tristess eller för lite inflytande. Det kan bero på att jag inte får som jag vill, på att någon på jobbet är taskig mot mig eller att jag inte begriper hur jag nånsin ska kunna få ett jobb. Det kan betyda att något är ruttet i skolan, hemma eller i bostadsrättsföreningen. Det kan ha sin rot i att jag vill flytta, byta jobb eller skiljas. Det kan härledas till lebensangst, religiösa grubblerier, ånger, osäkerhet eller livskris. Sätter vi ord på det kan vi åtminstone kanske förändra. Men vi mumlar bara diffust och ostrukturerat att vi ”mår dåligt”, också inför oss själva. Och vi vill helst slippa ”må dåligt”. Kanske finns det nån tablett man kan ta?


Samtliga tillstånd och orsaker ovan är normala mänskliga tillstånd och känslor. Sorg är ingen diagnos, ångest är helt okej, rädsla är vår arvedel, kaos är granne med Gud och ingen, säger ingen, normalt funtad person går genom livet utan smärta. Och det är just det som gör allt det andra så vackert. Jag tycker att det är tur att inga skyddsombud i världen helt och hållet kan rädda oss från konsekvenserna det får att vara född till människa.





torsdag 4 november 2010

Om den gamla konsten och den nya







Jag kan ungefär lika mycket om konst som en ansjovis kan om charleston. Ändå gillar jag verkligen konst, så jag inser att liknelsen inte håller så mycket längre än just det där första. Har man schavat runt på diverse konstmuseum på diverse orter lär man sig i alla fall om inte annat ungefär vad man tycker om och inte. Av någon anledning minns man framförallt ”inte”.



Modern konst, alltså konst där konstnärerna oftast och verken alltid är yngre än man själv, har jag lärt mig frukta efter traumatiska upplevelser på Guggenheim i New York och på Kiasma i Helsingfors (= respektive stads Moderna Museum). På Guggenheim drabbades jag av en tillfällig utställning som såvitt jag förstår torde ha hetat ”Blyertsteckningar av könsdelar och olika slags stick- och skärverktyg”. Det var alltså blyerts, men till yttermera visso var det också knivar och saxar och låt oss av pietetsskäl kalla det annat. Det var inte riktigt min grej. Däremot var det inte mig det var mest synd om i lokalen. Mest synd var det om den småskolefröken som hade tänkt låta sina adepter Möta Konsten och plötsligt istället befann sig i en situation där hon skulle försöka jämka mellan tjugotre nioåringar och ”Könsdelar och vassa verktyg”. Jag strök förbi och hörde brottstycken av dialoger som samtliga började med ”Miss, what’s that?”, men ganska snart blev det alltför nervpåfrestande bara att lyssna till.


På Kiasma var det tredje konstverket jag såg en videoinstallation med en medelålders man i en potatisåker i Estland, gissningsvis i februari. Någon, förmodligen konstnären, hade bundit fast hans genitalier (för allt vad jag begriper är sådana ett obligatoriskt inslag i konsten) i ett långt rep och sen stapplade den arme runt i en cirkel och jämrade sig, vilket jag inte tycker att man kan klandra honom för. Därefter minns jag inte vad jag såg den dagen.


Som otäck reaktionär tycker jag att gammal konst är finare, särskilt gamla statyer. (Man inser inte hur moderna nya statyer är innan man har sett ”Jädrar vad märkligt, tolv gigantiska hundexkrementer håller på att krypa ner i Nybroviken!”, även kallad Raoul Wallenberg-monumentet.) Tyvärr är jag inte fullt så reaktionär att jag bara uppskattar pretentiösa ryttarstatyer av avdöda monarker, men jag gillar verkligen statyer av människor. Människor är det vackraste som finns så länge de inte tolkas i alltför stor utsträckning. Att tycka om välliknande avbildningar är antagligen inget som imponerar på konstnärstypen som tjudrar fast folk i potatisland, men det gör mig inte så mycket.


En av mina favoritstatyer är definitivt ”Tre smeder” framför Stockmans i Helsingfors. Den föreställer vad det låter som, och de är fångade mitt i arbetet med höjda släggor kring ett städ, och den är direkt vacker eftersom smederna själva är så vackra. Möjligen kunde man invända att det är udda att utöva just smedsyrket i den s.k. adamsdräkten, men vi är ju redan sedan tidigare överens om vad konsten inte väjer för att avbilda.


Häromdagen uppenbarades dock en omskakande sanning för mig. Här har jag betraktat ”Tre smeder” som en hyllning till skickliga, hårt arbetande yrkesmän – och så får jag läsa att någon njugg person har studerat statyn, räknat ut slagbanorna och konstaterat att två av tre smeder är i färd med att dra släggan i roten på sina intet ont anande kolleger. Möjligen kan man ändå utvinna någon lärdom av detta, till exempel att man inte nödvändigtvis är begåvad bara för att man är snygg. Se där, vilken vishet som kan vederfaras oss också genom den gamla konsten!




måndag 1 november 2010

När vi var på IKEA

Jag ligger dåligt i synk med torsdagarna nu. Förlåt. Det kommer ett par stycken lite tätare för att kompensera ...





A och jag har känt varandra i 32 år (iahhh – så gammal är man!). På sistone har vi talat om att vi borde göra saker tillsammans oftare. När man nånstans runt 30 dödsföraktande kastar sig in i ekorrhjulet av makar och barn och jobb och existensens alla aspekter hamnar man lätt i ett läge där man bara pratar med sina kamrater. Det är gott och väl, men risken är att man bara pratar om 1) vad man har gjort sen senast (= sprungit i nämnda ekorrhjul) och 2) om vad man gjorde på åttitalet. Det är trevligt, men ibland känns det armt. Man skaffar inga nya gemensamma minnen.



Men nu har vi gjort det. Skaffat oss ett nytt gemensamt minne. För en tid framöver kan vi tala om när vi var på Ikea.


A och E har flyttat till radhus. Man ska göra det i efter ett visst antal varv i ekorrhjulet. Det är ett trevligt radhus, men det är dubbelt så stort som tvåan som de tidigare dvaldes i, och då ekar det lite man har hunnit släpa hem kompletterande bohag. Dessutom var det ett sånt där idiothus som förutsätter att man så att säga lever i kläderna man har på kroppen – det fattades alltså en handfull garderober alldeles bortsett från ett matsalsbord, ett soffbord och ett tjugotal andra möblemangsartiklar av skiftande storlek.


A, jag och den oäkta hälften for alltså till Ikea i Kungens Kurva en fredagseftermiddag när E var hemma och vårdade sonalyckan och sin egen influensa. Ikea i Kungens Kurva är världens största och det var bra, för ibland går det åt svängrum. A hade en armslång minneslapp och vi svettades duktigt tills vi hittade en snäll man som i ett nafs gjorde en plocklista åt oss vid en snillrik dataterminal. Jag ska aldrig mer häckla folk som gör listor. Om inte E hade varit en sån som antecknad Antal, Namn och Artikelnummer hade vi antagligen fortfarande irrat runt på Tag själv-lagret som tre flygande holländare.


Tag själv-lagret var likväl en upplevelse. Nu har A och jag gjort saker tillsammans igen. Först hämtade vi matsalsbordet. Det kommer att räcka även om dom får åtta barn. Det lastade vi på. Sen lastade vi av det igen, för streckkoden kom nedåt. Sen baxade vi iväg vagnen med matsalsbordet och baxade på ett större antal jävulskt otympliga garderober (platta paket, my ass!). Bara ett paket kom fel och måste vändas p.g.a. streckkoden. Sen klämde A tummen. Sen var vagnen full. Vi hämtade en ny vagn. På den lastade vi en enorm förvaringsmöbel för hallen i 147 moduler. A såg ett anslag om en tävling för Bra Idéer och erbjöd sig att skicka in en not om att de förb. streckkoderna borde finnas på alla sidor av paketen. Sen kilade vi in ett par stolar och en spegel och några märkliga stålrör. Nu klämde jag tummen. Sen hämtade de andra en tredje vagn och en gross garderobsdörrar.


Under tiden kom två entusiaster och ville in i hyllan bakom de två lassen som jag vaktade.
– Kan du flytta lite på dig? frågade den kvinnliga entusiasten.
Hon hade lika gärna kunnat be mig flytta en folkvagnsbuss (med muskelkraft, menar jag).
Jag ryckte tag i en vagn och klev baklänges in i en stapel av ett hundratal Svepa Snapsglas. Det gick bra.


– Är det ett företagsköp? frågade kassaflickan.
Jag tolkade detta som något i stil med ”maktövertagande” och trodde att hon trodde att vi hade för avsikt att tillhandla oss hela Ikea Kungens Kurva.
– Nä, sa A mörkt. Jag betalar. Med mina pengar.
När vi kom ut sa hon en sak till. Hon sa:
– Nästa gång jag vill köpa ett helt bohag i en smäll ska du prata bestämt med mig om feng shui och hur för många ägodelar blockerar energierna. Eller slå mig på käften om jag inte lyssnar.


Men, som sagt, från och med nu kommer vi säkerligen att tala en hel del om när vi var på Ikea.





torsdag 14 oktober 2010

Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)








När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.



1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.



2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.



3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.



Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.







måndag 11 oktober 2010

Ondskan är granne med Svensson (2008)







”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”



Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.


Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)


Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.


Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.


På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.





torsdag 7 oktober 2010

Inte min grej (typ)







Ett av mina medvetna livsmål är att göra mig av med typ- och facktänkandet i så många avseenden som möjligt. Det är inte lätt, men jag tror att det är värt besväret för varje gång man lyckas. Man brukar påstå att vi är snabba att placera in andra i fack, men det är platt intet jämfört med de tusentals små lådor och boxar som vi kategoriserar in oss själva i. Det intressantaste på länge på det temat kom från en i vanliga fall fullt klok bekant som under en gräsänklingsvecka inte helt överraskande hade åkt på att sköta både sina och sin hustrus hushållssysslor. ”Det är inte så mycket jag att vika tvätt”, gnällde han.



Givetvis är det varje människas fulla rätt att inte gilla att vika tvätt; inte heller jag ler vid tanken. Men det är en liten filosofisk skillnad mellan att betrakta det som att ”det är aptrist att vika tvätt” eller som ”jag är inte en person som viker tvätt”. I det första fallet är det en utsaga om tvättvikning, i det andra är det ytterligare ett litet fack som jag stoppar in mig i.


Enligt min ringa mening är vi alldeles för många som har alldeles för många föreställningar om vad som är ”mycket jag” eller ”inte alls jag”. Världen är full av människor som aldrig skulle läsa Liza Marklund eller äta middag framför teven eller köpa aktier eller ha toppluva av det enda skälet att ”jag är inte sån”. Men världen är å andra sidan också överfull av sådana som bor i villa eller alltid har slips eller förolämpar folk genom att ständigt säga sin ärliga mening med stöd av blott ett argument: ”sån är jag”. Och om man någon gång skulle tveka angående vad ”jag” ska göra, välja, tycka, köpa eller tro, så är det lätt att bara snegla på alla andra som är ungefär likadana. Vi på vår gata är ju nämligen såna som alltid hissar flaggan, aldrig går med bar mage och inte umgås med folk som är muslimer.


Och vägg i vägg med ”sån är jag” ligger typtänkandet: ”det är inte min typ av X” alternativt ”X är inte min grej”. Det är mänskligt och vanligt, men det gör att man missar mängder med bra saker. Om jag har bestämt mig för att det inte är min grej att ha en Skoda eller ett radhus i Sumpviken finns risken att jag dissar just den bil och den bostad som hade varit perfekt för mig om jag bara hade givit dem en ärlig chans utan förutfattade meningar. Ska man lyckas med manövern så förutsätter det att man sen kan sätta sig över att ingen annan på vår gata har Skoda (eller snarare att alla andra på vår gata är folk som aldrig skulle ha Skoda). Men å andra sidan har man ju kanske fått en bil som känns 100 % rätt.


Även om man inte kan göra sig av med typtänkandet i något annat avseende så är det definitivt värt ett försök när det gäller potentiella livspartners. Woody Allen har introducerat tanken att det är märkligt att inte fler är bisexuella – ”det skulle fördubbla deras chanser en vanlig lördagskväll”. Det ligger givetvis rent statistiskt något i vad han säger, men många skulle kunna uppnå en liknande effekt med en betydligt mindre livsstilsomläggning. Många skulle få väsentligen roligare om de slutade tänka ”ja, nu vore det ju kul att träffa en trevlig typ som är runt 43 och minst 1,75, har brunt hår, akademisk utbildning, inga barn, bil och sportintresse” och helt enkelt stannade efter de första elva orden. Att vänja sig av med typtänkandet är vidga horisonten och förbättra sina livslyckoodds. Jag är som sagt storbelåten varje gång jag lyckas. Snart har jag ingen aning om vad som är ”min typ” och ”mycket jag”. Det känns märkligt betryggande.





måndag 27 september 2010

Bakom flik 2 i Filofaxen VII







Detta inlägg är antingen för tidigt eller för sent, beroende på vilken vecka man utgår ifrån. Väl bekomme oavsett hur ni väljer att se på det!


Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!

Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?


På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.


Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.


Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.


Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.


Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.


I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också.


En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin väljer att ta på dem?


Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.


Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.


Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.


Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?


Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?


Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?


Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.


Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.


Samlandet fortsätter.



torsdag 16 september 2010

Om vikten av att vara snäll mot moderater









Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.




Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.



Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.



För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.



Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.



Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)


















torsdag 9 september 2010

Sminkade småtjejer

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.






Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.



En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.


En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.


Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.


Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.





torsdag 2 september 2010

Jag har haft massiva problem ...







... med att ens komma åt kontot på sistone, och sistone har varat länge. Mest synd är det antagligen om den fantastiskt tålmodige och trevlige Skaffaren, som har fått sina kommentarer påislagda. Men nu så ...






Skaffa barn (och skaffa hund)







Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.



Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.


Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.


En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.







torsdag 26 augusti 2010

Angående sierskan Siochså







Jag är, vilket tidigare kan ha framkommit, inte helt övertygad om att spöken, återfödelse och andeskåderi verkligen finns och fungerar. Folk får tro vad de vill för min del, men då förbehåller jag mig rätten att göra sammaledes. Något som verkligen fascinerar mig är de här veckotidningsspalterna där folk skriver till fjärrskådare för att få svar på sina frågor. Om frågorna bara handlade om "var finns min vänstra handske som jag förlorade i mars, den var en kär gåva?" så vore det inte så märkligt, även om jag personligen kanske snarare skulle vända mig till länstrafikens hittegodsavdelning. Det som verkligen är tankeväckande att så många väljer sierskan Siochså för att få råd om de djupaste, mest personliga frågor.



För så är det nämligen. "Många vill ha hjälp", står det över den sierskespalt som jag för närvarande sitter och begrundar, "men av utrymmesskäl kan sierskan Siochså inte besvara alla frågor". Och frågorna handlar sannerligen inte bara om vänsterhandskar utan framförallt om de stora frågorna: livet, kärleken, arbetet, valen, uppbrotten och försoningen. Blir vi lyckligare om vi flyttar utomlands? Ska jag lämna min fru? Kommer jag att kunna förlåta mamma? Kommer min man att supa ner sig om jag lämnar honom?


Trösterikt är ändå att just den här sierskan verkar vara klok och sund (eller också har hon väl verkligen Gåvan, det beror på hur man ser det). Signaturen Knäppisen träffade en kille för tre år sen och är beredd att släppa allt för att få honom, men vill veta vad det beror på att han inte svarar i telefon om hon inte ringer med dolt nummer. Han vill bryta kontakten, svarar den allvetande sierskan, lämna honom i fred. "Orolig änka" undrar om hon någonsin kommer att trivas i sin nya lägenhet, och sierskan ser att så kommer det att bli, men det kommer att ta lite tid. Sign. Marianne är bekymrad för att hon känner sig kvävd i sitt förhållande – sierskan siar att mer frihet och tillit vill till för att relationen ska överleva.


Man skulle alltså lite försiktigt kunna påstå att man inte måste ha siargåvan för att kunna ge de svar som sierskan Siochså ger, men man måste samtidigt komplimentera henne för att hon inte utnyttjar sitt övertag. Hon skulle antagligen kunna be folk bränna salvia och gå baklänges runt tallar i månsken men gör det inte, så mycket talar för att hon är en god människa. Samtidigt är det ju – uppenbarligen – så att vem som helst kan ge de råd hon ger. För dem som tror på det hela väger det antagligen tungt att frågornas besvarare påstås vara en välrenommerad spådam, men egentligen är det ju inte mer magiskt än att man ibland kan få de bästa livsråden av nån man träffar en enda gång i en bar i Långtbortistan. Det är antagligen smartare än man tror att fråga absoluta främlingar om råd för att få perspektiv på saker, det må sen vara sierskor, terapeuter eller främlingar vid en bardisk. Och bara för att jag vet vilket alternativ jag föredrar betyder ju inte det att inte andra kan prioritera annorlunda.


torsdag 19 augusti 2010

Kepsfrågor AUGUSTI







Oavsett vad man sysselsätter sig med blir det något av terminsstart så här års. Semestern är slut, allt ska igång, kanske har man nya människor att jobba med och möjligen är förutsättningarna som man jobbar under annorlunda. Augusti–september tycks vara tiden för att sjösätta omorganisationer, ändra jourscheman och rent allmänt vända näsan mot nya friska vindar och sjunga hej och hå.


Augusti–september är därför också kepsfrågornas tid. I tider av omvälvning kommer kepsfrågorna. Det är mänskligt, det är allmänt förekommande och det är lite konstigt. Att jag kallar det kepsfrågor beror förstås på att jag står med en fot i skolvärlden om inte av födsel så definitivt av ohejdad vana. I skolan dyker kepsfrågorna upp så snart förändringens vindar blåser (jag hör i andanom ett blekt kollektivskratt från en kår som har omorganiserats konstant sedan 1842 års folkskolestadga). När man träffas för att diskutera nya kursplaner, betygssystem och rektorsenheter dröjer det sällan så länge som till första kafferasten innan någon låter upp sin breda näbb och säger ”och så är det ju det här med kepsarna. Får dom ha kepsarna på sig hos er?”


Repliken kommer ofta i ett sammanhang när de flesta spontant känner att det inte spelar någon roll om dom kommer i sjöstövlar, burka och hockeyhjälm bara man får verksamheten att hjälpligt hålla ihop till novemberlovet. Men för den som väcker kepsfrågan är den något att klamra sig fast vid i en föränderlig värld, något synligt, verkligt och riktigt. En töntig formsak? Kanske. En livboj i förödelsens stund? Absolut.


Om ni befinner er i en verksamhet som inte hålls med kepsar kan ni fundera på hur många frågor på era möten som handlar om kaffeautomaten. Om kolleger ska avskedas, köpstopp ska införas, avdelningar ska läggas ner och företagets framtid hänger löst kommer alltid någon att ställa en fråga som har att göra med … kaffeautomaten. Även den är gudomligt konkret när allt annat tycks rasa samman.


I den lilla människans verklighet fungerar också luddfiltret i den gemensamma tvättstugan som en existentiell snuttefilt. Man kan ha åsikter om dem som skriver anonyma lappar med invektiv till Du som inte rensade luddfiltret! men man förstår deras drivkraft. Gud är död, Marx är död, men fortfarande finns det någon som bryr sig om luddfiltret och än styr Jag över något.


Och så finns koloniträdgårdsgrinden … Ibland genar jag över ett koloniområde som omges av ett tämligen sporadiskt staket. Där gångvägen korsar är det en bit staket och en grind, men bara en bit staket. Man kan gå runt det, och det är inte jättesvårt. Men det finns alltså en grind, en rätt ful hönsnäts-. Ibland glömmer någon förbipasserande att stänga grinden – vips kommer en kolonist som en bålgeting och fixar och stänger och förmanar, om den olycklige inte har hunnit undan.


Sannerligen frågar man sig varför. Grinden är inte vacker eller pittoresk och fyller framförallt ingen som helst funktion. Inga oxar, får och svin rymmer ut om grinden står öppen. Stängd hindrar den inga slemma tjuvar från att palla morötter om de (tjuvarna) inte är extremt bakom flötet – om man tänker sig att grinden vore låst så vore det en smal sak att hoppa över, men framförallt kan man alltså gå runt den.


Säkerligen finns det någon sorts socialpsykologisk förklaring även till detta. Även den gröna grindens obligatoriska stängande är ett slags kepsfråga. Ändå är den skummare än det mesta jag känner till i den vägen.





torsdag 12 augusti 2010

Scener ur livet (och ur ett äktenskap med också faktiskt)







För det mesta går man omkring och slötittar och tomglor, tycker jag, men ibland får man se saker som verkligen fastnar i medvetandet. Det handlar inte bara om vackra utsikter och sånt: minst lika minnesvärda är de här små scenerna som ibland bara spelas upp av en slump i gatuvimlet, de där ögonblicken när verkligheten liksom blir "bra teve". När man berättar om dem efteråt använder man ofta uttrycket "det var som på film". De är halvknepiga att förklara, märker jag, men jag antar att det inte bara är jag som drabbas av dem.



Ibland är det bara en blixtbild. Det kan bli väldigt effektfullt för oss som tar oss genom vardagen, för att inte tala om kollektivtrafiken, med musik i öronen. Ibland, enstaka lyckliga sekunder, tittar man upp och har det perfekta soundtracket till det man ser framför sig. I höstas passerade jag Karlbergs station med pendeltåget med Edith Piaf i mp3-spelaren, och så höjde jag blicken och såg, genom regndiset i ett upplyst vindsfönster, ett par som dansade inne i sin lägenhet, stilla och innerligt – till "La vie en rose" i mina hörlurar. Som på film, som sagt. En torsdag.


Men somligt klarar sig bra utan ackompanjemang. En gång för flera år sen åkte jag buss med två stycken som mycket väl kan ha skickats ut av myndigheterna för att vara ett föredömligt exempel på Det Goda Äktenskapet. De var gissningsvis åttioplus. Nuförtiden finns det åttioåringar i jeans och gympadojor och det är gott och väl, men dessa två hade paletå och hatt respektive papiljottlockar och systerskor. De – paret, inte systerskorna – var sinnebilden av den kärlek som är som en lång lugn flod, en blandning mellan självklar symbios och milt överseende. De satt bredvid varandra mitt emot mig i en kvart eller så, och det måste ha synts på mig att jag tyckte att de var underbara hela tiden (det hedrar dem för övrigt att de klarade av den insikten, jag skulle själv ha trott att jag var prillig). När de gick av bussen och han hjälpte henne med handväskan och käppen på det mest hjärtomvridande vis vände hon sig om och vinkade till mig, som Sif Ruud i en av hennes mest intagande roller. Den lilla vinkningen – ytterligare en tavla ur livet. Som på film.


En tredje tavla såg jag i morse, det vill säga att jag klev sånär rakt in i den. På väg till jobbet går jag förbi ett dagis, och i dag var jag en dryg skollinjal från att frontalkrocka med en karl som hade varit och lämnat en vid pass fyraårig Janna som uppenbarligen var sprudlande lycklig bara över att få finnas till. Lämnapådagisscener är inte alltid vackra, men den här var det. En kvalificerad gissning var att Jannas pappa var från något afrikanskt land och att hans modersmål var franska; han var mörk och ståtlig och hade en charmerande accent. Dessutom hade han löpkläder och ryggsäck och var av allt att döma den energiska typen som springer till jobbet. Han kom runt hörnet i god fart och anledningen till att våra vägar nästan korsades rent konkret och med trista påföljder var att han vände sig i språnget för att vifta åt sin dotter som stod vid dagisgrinden.


– Hej då, Janna! ropade han. Jag älskar dig!


– Vi ses, pappa! skrek Janna överförtjust och hoppade och viftade. Och vet du pappa, vet du, ja’ me’!


Ibland när man minst anar det får man plötsligt se vad livet kan vara. Det är inte bara som på film, det är så man kan få tårar i ögonen.









torsdag 5 augusti 2010

Modeblind (2007)

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.






Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.



Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.


I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).


Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.


Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).






torsdag 29 juli 2010

En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (m.m.)







Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.



Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.


Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.


Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.


Nationalmuseum har när detta nedtecknas just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.





torsdag 22 juli 2010

Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)







När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.



Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).


Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.


Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.


När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.






torsdag 15 juli 2010

Göra val







Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.



Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!


Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.


Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …


Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.


torsdag 8 juli 2010

Mixa stilar, my ass







”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.



Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.





torsdag 1 juli 2010

Angående annonser







Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.


Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.


Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.


När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.


”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!


En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.


Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.


Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.





torsdag 24 juni 2010

Missssssommar







Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.



– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.


V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.


När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.


– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?


V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.


– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!


V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.


– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)


Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.


Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.






torsdag 17 juni 2010

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss







Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.



För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.


Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.


Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)


Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.


Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?






torsdag 10 juni 2010

Gångavstånd







Världen är full av ämnen för vardagsmeditation. I dag måste jag ventilera detta med gångavstånd. Har ni tänkt på fenomenet gångavstånd på sistone? Det har jag.



Att gångavstånd är ett relativt begrepp förstår var och en. Jag har personligen en tendens att överskatta sträckor: om folk säger att ”det är en liten bit att gå” förutsätter jag strapatsrika timslånga vandringar medan det i själva verket oftast handlar om 850 meter på en trottoar. Hur man tolkar ”en liten bit att gå” har antagligen att göra med hur mycket man är van att gå, och den som i sin vardag varken har V70 eller S80 men ständig tillgång till ett par stadiga 41:or är härdad.


Dessutom finns det nationella skillnader. Jag har hört att genomsnittamerikanen går två kilometer i veckan, inom- och utomhus, totalt – har man någon gång provat en stegmätare förstår man hur ynkligt det är. Ingen som har besökt amerikaner i deras hemland kan undgå att reflektera över hur lite de sliter på sina fötter. Om man gör en ansats att kila bort till affären utlöses undantagslöst ett replikskifte modell


– Men ta bilen, vetja!


– Bilen? Men jag ska ju till affärn?


– Javisst, låna bilen!


– Jamen jag menar alltså affären på hörnet, den affären där borta, den som vi tittar på just nu?


– Men jag ska inte ha den just nu, inga problem!


Man förstår inte alltid varandra när man är så olika rädd om sina skosulor. Jag tror att det var Tage Danielsson som introducerade tanken på ”kentautos”, varelser som är hälften människa, hälften bil, och för allt vad jag kan begripa är de inte mer är någon generation borta i USA.


Att gångavstånd är en mer relativ sträcka än till exempel en engelsk mil eller ett maratonlopp förstår man som sagt, men det är en överraskning att en del tycker att det är så fantastiskt kort. Nyligen läste jag om en jordansk kvinna vars mått på ”gångavstånd” var 200 meter. Allt från 201 och uppåt kräver alltså transportmedel. Tydligen är gångavstånd också kortare på kontinenten än i Norden (men hoppeligen är det ändå lite längre än i Jordanien).


Om gångavstånd = 200–400 meter för i stort sett alla utom nordbor, så förklarar det i alla fall kvinnligt skomode. Jag är en stor vän av skor. Det finns en barnramsa om en tant som bodde i en sko – det är jag lite för välväxt för att kunna göra, men jag tror att jag skulle kunna åstadkomma nåt i storleksordningen friggebod om jag av någon anledning skulle försöka bygga mig en bostad av alla skor som jag har i garderober och lådor och hyllor. ”Imelda Marcos!” väser den oäkta hälften när han öppnar en skåpdörr och fem och ett halvt par dojor ramlar ut.


Ändå skulle jag kunna köpa ännu fler om det inte vore så att de flesta damskor som finns till försäljning är totalt oanvändbara. De senaste årens flipflops, uggs och mukluker – allt detta låter som något som skulle kunna stå och vinka i Svingelskogen men är fotbeklädnader – har ett gemensamt: dom duger inte att gå i. Dock: om det är så att majoriteten av västvärldens befolkning definierar gångavstånd som sträckan mellan fyra lyktstolpar så är det ju jag som har fel och alla moderna skor är jättebra även om dom skaver mellan tårna efter tre minuter och har pannkakstunna sulor. Att skor med niocentimetersklack oftast också är vrålsmala i tån eller att fordrade vinterskor kan ha stilettklack med hårdplastsula är inget problem eftersom tanken är att vi ska färdas genom livet i taxi. Givetvis är det världen som har rätt och jag som är galen. Man blir nog lyckligast om man försöker vänja sig vid den tanken.






torsdag 3 juni 2010

Ironisk blinkning







Denna månad har vi varit sarkastiska över begreppet ”med en ironisk blinkning”. Begreppet är inte bara är oerhört tacksamt att raljera över, det är också ett samtidsfenomen som är intressant att analysera.



Det började med att vi läste en gourmettidning på ett café, nota bene inte en matlagningstidning utan en gourmet-. Det var den största packe med snömos jag nånsin har sett på högblankt papper, och det vill inte säga lite. Dom som skrev var så coola att dom kissade iskuber. Affekterat är bara förnamnet och om malligt folk verkligen går med näsan i vädret så har dom här killarna inte sett sina egna skor sen åttitalet. Jag säger oj, jag säger uäh!, jag säger stackars människor. Särskilt en. Hela hans sätt att resonera var gick ut på att det som var nytt när tidningen gick i tryck var så bra att det inte ens måste kommenteras medan det som är passé inte bara är föråldrat utan nästan skamligt.


Med tanke på vilken omsättning det är på trender måste det bli enormt förvirrat att skriva i ett månadsmagasin med lång pressläggning. När den här killen kommer ut på krogen i augusti kommer man servilt att bjuda honom på ostronskum och limeskum och karljohanskum (det ska vara ”skum” nu, vilket innebär att man vispar mat tills den ser ut som en spottloska, jag är ledsen men det finns inget annat sätt att beskriva det på). Skum har han nämligen skrivit att han gillar … men om det var i slutet av juni som han skrev det så är det enormt ute i augusti när tidningen kommer om inte i var mans hand så i alla fall i de smärtsamt fränas händer.


Men det finns ett sätt att förhålla sig till sånt man tycker om men inte vågar erkänna att man tycker om: med en ”ironisk blinkning”. Den här nissen kunde enligt utsago tänka sig att servera plankstek eller avokado och räkor ”med en ironisk blinkning”. Du som likt undertecknad är en trött loser förstår inte riktigt – vaddå ironisk, avokado är ju smaskens och plankstek åt du med god aptit så sent som för tre veckor sen? En sak måste du förstå för att kunna begripa gourmetnissens värld: i hans värld spelar smak ingen roll (se där en paradox så god som någon). Med detta menar jag att smaklökarna får stå tillbaka för den smak som har att göra med vad (fint) folk gör och tycker just i denna nanosekund.


Det här är inget unikt för gourmetskribenter. Samma sak förekommer när det gäller heminredning, filmer, musik, resmål, vad ni vill. Terminologin varierar, men tanken är densamma: om du gillar nåt som det inte är inne att gilla kan du alltid försvara dig genom att använda rätt ord. Det här känner den medvetna nutidsmänniskan till. Låt oss kontrollera om ni vet det även om ni inte tror att ni vet det. Exempel: om man tycker att trädgårdstomtar är fina så säger man inte att dom är fina utan att dom är …? ”Kitsch”, just det. Detsamma gäller sammetsaffischer och snäcklampor. Om man tycker att Margareta med Sten & Stanley är en höjdarlåt – vilket den obestridligen är, men hallå, nu är det 2005 – kallar man den … ”kult”, jajamensan. Åsa-Nisse och Sällskapsresan är också kult. Ibland är terminologin lite svävande; här kommer en stilistiskt utmaning: även en stockholmare av vasastadstyp kan tänka sig att åka finlandsfärja …? Korrekt svar är ”för att det är kult”, men det går lika bra att säga ”för att det är så kitschigt” eller till och med ”med en ironisk blinkning”.


Vissa dagar är det så att ju mer jag tänker på folk desto klokare tycker jag att gråsparvar verkar. Lyckligtvis brukar känslan gå över efter ett tag.





torsdag 27 maj 2010

Lurhatarna







Hur tedde sig livet innan man kunde bära ljud med sig överallt? Ja, inte vet jag. Man är ju ändå inte äldre än att det ”alltid” har funnits bärbara musikanläggningar, även om de första freestyleapparaterna var storleksmässigt jämförbara med en Nilfiskdammsugare. Sen dess har det bara blivit bättre. Det mesta i världen blir faktiskt det, tro det eller ej.



Nån gång sent 80-tal blev freestylebandspelarna åtminstone så pass mycket mindre att man inte fick slagsida. Efter ytterligare några år kom de bärbara cd-spelarna, och om dessa kan man säga att de är dels bra, dels dåliga. En cd-skiva kan aldrig förvandlas till en imitation av en brun aggressiv clownperuk så som ett utslitet kassettband kan roa sig med att göra, men å andra sidan känner var och en som har försökt jogga med en bärbar cd-spelare till nackdelen: det så kallade skakminnet räcker bara till att parera de vibrationer som uppstår om grannens katt går oförsiktigt över parkettgolvet. Skakningar utöver det fortplantar sig till cd:n och alla ljudupptagningar, tal som sång, låter som ett rapbidrag till en talangjakt i Kårböle (tänk ”ho-ho-ho-hockeyfrilla” med De lyckliga kompisarna).


En vacker dag kommer man att fnysa föraktfullt åt nutidens mp3-spelare, men tills den vackra dagen infaller kommer jag fortsätta att älska min. Inte nog med att man kan hoppa jämfota som en dåre utan att ljudkvaliteten försämras – jag säger inte att jag gör det, jag säger att man kan – dessutom är de ju rent spöklikt rymliga. I min apparatus, stor som ett tändsticksplån, har jag för närvarande flera veckors sträcklyssning behändigt åtkomlig. Jag tänker på tavlan med snigeln som vi hade på väggen i latinsalen på min gamla skola: Omnia mea mecum porto, Allt mitt bär jag med mig. Det är som magi för en teknisk idiot.


Men allt som någon älskar finns det någon annan som hatar. Något som verkligen förmörkar tillvaron är lurhatare, alltså de som har bestämt sig för att alla människor med hörlurar är trafikfarliga och har tinnitus och ska förföljas rent allmänt. Naturligtvis finns det omdömeslösa lurmänniskor, men vi som inte är dumma i huvet vad gäller ljudvolym vill inte behöva lida på grund av dem.


Jag åkte hiss med en lurhatande granne förra veckan.


– Mäh! ropade hon (det är ett intressant språkljud, det där föraktfulla ”men” utan n). Lägg av, det hörs ju UT!


Vi åkte i den lilla hissen som är stor som en sovsäck och stod i princip kind mot kind. Mina lurar är såna där öronpluggar som det alltid läcker lite ljud ur. Jag lyssnade på Håkan Nessers ”Flugan och evigheten”, så det som sipprade ut var inte direkt Hammerfall utan snarare Torsten Wahlunds behagliga mumlande. Jag kom osökt att tänka på den av mina kamrater som lade orden i munnen på en grinig granntant och sa att ”ni låter så förfärligt så jag kan knappt sova när jag står utanför er dörr och trycker örat mot brevinkastet”.


Nej, lurhatare, ni måste låta mig lyssna. Ljudböcker är en trevlig distraktion, men musik är nödvändigt för att jag ska överleva Stockholm. Med en enkel knapptryckning trollar jag fram U2 eller Pat Metheny eller ”Allting om Kjell” med Eva Eastwood och plötsligt fixar jag till och med nervslitande miljöer som Slussen i rusning. Den musik man väljer påverkar hela miljön. Vi lurmänniskor skapar våra egna universum och det borde vara okej, åtminstone på platser som inte är mer människovänligt sociala än T-Centralen. Det vi har i öronen är, för att tala med Ebbot Lundberg, ”the soundtrack of our lives”. Unna oss det, va?





torsdag 20 maj 2010

Angående Aldis

Jag minns faktiskt inte hur gammal den här texten är, men minst fem år – detta var under en period av livet som inföll P.A., pre-Anton. Anton och Aldis har träffats. Den förstnämnde tolererade, men inte mer, den senare. Det kan bli lite sådär ibland; jag menar med hussar och exhussar o.d.






Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.



Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.


Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.


Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.


En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.


– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.


Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.