torsdag 28 april 2011

Dialekter och andra lyten


Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

torsdag 21 april 2011

Caesarsallad utan Caesar


Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.

torsdag 14 april 2011

Typ Saida

Det är inte klokt vad det är intressant att sitta och vänta i olika lärarrum. Jag gör det ibland när jag är på tjänsteförrättning. Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över temat ”läraren som fjärrskådare”.




Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet. Nja, låt udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan gossen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.



Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många. Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick G? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vt -02 ska tala om hur eleven vt -02 lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 2005. Betyg är komplicerat på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.



Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Flat Om Han Blev Statsminister”. Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande ingenting om vad man KAN bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt G i Företagsekonomi A är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett G i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett G är ett G är ett G. Då och där.



En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.



Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.

torsdag 7 april 2011

"Så är det där jag kommer ifrån" (ungefär så, i alla fall)

Följande lilla historia är faktiskt såsom ett uppmuntrade pyssel så här i oxveckornas början, om det slumpar sig så att du är mer språkligt allmänbildad än undertecknad och har tröttnat på sudoko. Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja ha gåtans lösning när det gäller en anekdot som har delgivits mig av vännen K, som har en annan vän som har relaterat nedanstående scen ur verkligheten.


Det utspelar sig på en språkkurs, och det är just detta som är själva knäckpunkten; återkommer till det senare. Språkkurser är som alla vet ganska skojiga alldeles i sig själva och inte minst är det fascinerande vad man har med sig ifrån dem: jag och den oäkta hälften gick på varsin italienskkurs med samma kurslitteratur ungefär samtidigt men på olika orter för vid pass femton år sen. Vi minns fortfarande att signora Rizzi gick in i en bokhandel för att köpa ett vykort och ett frimärke och därefter är resten alldeles som ett gytter. Trevligt hade vi dock båda två på våra resp. kurser även om signora Rizzi är i stort sett det enda vi har med oss därifrån. Det är ett slags ovanligt gemensamt minne såtillvida att vi skaffade oss det långt innan vi träffades.

Den här språkkursen som K:s kompis berättade om var i alla fall nån sorts Svenska för invandrare fast på ett annat språk. På sådana kurser pratar och skriver man, har man sagt mig, inte helt sällan på temat ”så är det där jag kommer ifrån” (den oäkta hälften som har läst liknande finskkurser i Helsingfors brukar tycka att det är lagom kul att han bara kan berätta sånt trist nordligt som alla som bor i Finland redan vet, medan de övriga kursdeltagarna från platser som belyses av Södra korsets stjärnbild alltid har så mycket mer spännande att förtälja). Den här bekantens bekant, vi kan kalla henne X, var alltså svensk i ett utland och skulle därför på förekommen anledning och på främmande tungomål berätta om den typiska svenska kräftskivan. Vi har en särskild sorts fest när vi träffas och äter kräftor varje augusti, sa hon. Folk tycktes fatta ett visst intresse när hon förkunnade detta.

Det är alltid trevligt att ha intresserade åhörare, så hon kom liksom i gasen redan från start. Man kan fånga dem själv, berättade hon, men oftast köper man frysta. Kinesiska eller turkiska är rätt vanligt. Åhörarna nickade eftersinnande. Kinesiska, så pass? Om man har sån tur att man kan fånga dem själv går man ut och sätter ut stora burar, fortsatte hon skildringen. Någon i publiken dristade sig till att fråga om det var bästa sättet, men det försäkrade X att det var. Dom kan krypa in, men dom kan inte krypa ut.

Och sen tar man hem dom och kokar dom med dill, fortsatte hon. Man kokar dom levande, men det är det enda sättet. Levande, ropade en kvinna, kokar ni dom levande? Yep, sa X. Efter ett tag blir dom vackert röda och då är dom klara. Åhörarna hade slutat nicka eftersinnande och tittade nu snarare forskande. X insåg att de hade svårt att smälta dessa barbariska primitiva seder, men vad göra? ”Så går det till där jag kommer ifrån.”

Sen är det en viss ritual när man äter dem, fortsatte X oförtrutet. De flesta sparar stjärten till sist, men man får inte glömma att knapra ur det godaste ur benen och många uppskattar också klorna. Klorna? frågade ytterligare någon, denna gång en man. Ja, det är en hel del mat i dom, sa X. Många uppskattar också att doppa varje exemplar i den salta lagen och liksom sörpla i sig den från undersidan – det måste ses för att man ska förstå det. Det kan jag tro, sa mannen blekt.

Och det är en riktig fest, ska jag säga, sa X. Man har lustiga hattar och sitter tills in på nattkröken och en del entusiaster smäller i sig mängder, men på restaurang får man visst inte fler än sju i en portion. Inte fler än sju?! frågade någon gällt. X började nu på allvar tappa tråden.

Det visade sig så småningom, men förvånansvärt sent i framställningen, att hon istället för att tala om kräftor hade fått fatt i ordet för ”hare” vilket hon konsekvent hade använt under hela föredragningen.

Nu kommer vi fram till själva gåtelementet. Vet du vilket språk detta handlade om? Det visste nämligen inte K. Möjligen berodde förvirringen bara på ett vanligt hederligt hjärnsläpp, som när en amerikansk utbytesstudent i min gymnasieklass till allmän gamman slog fel på ”onion” och ”opinion” i sitt lexikon och hann lägga ut texten en god stund innan någon begrep tillräckligt mycket för att hejda honom – men det kan också bero på att det finns något för mig okänt språk där ”hare” och ”kräfta” ligger nära varann ljud- eller stavningsmässigt. I så fall skulle jag vilja veta det. Men egentligen spelar det ingen större roll. Det är hur som helst en god historia som bevisar hur trevligt det är med språkkurser.