tisdag 21 december 2010

Barn, fåntrattar, materialister och jag (2006)







På förekommen anledning skulle jag vilja tala lite med er om julklappar. Mest handlar det om att jag känner mig så ensam i mitt slag; detta är mest nån sorts terapeutiskt skrivande som ni helt enkelt bara behöver ha överseende med. Om det möjligen finns andra som har samma inställning som jag har till julklappar så läser man i alla fall aldrig om dem i tidningar och man konverserar aldrig med dem vid kaffeautomaten på jobbet.



Mänsklighetens officiella inställning till julklappar sönderfaller i två kategorier. Den ena kännetecknas av skepsis och milt avståndstagande, typ ”det är ju mest för barnens skull”. Andra populära repliker är ”vi slutade med det där för länge sen” och, kanske mest fascinerande, en som jag hörde för lite sen: ”det blir ju bara dumt” (jag skulle väldigt gärna ha velat höra den bakgrundshistorien!). Jag har förstås föga rätt att lägga mig i vilken inställning främmande och halvfrämmande människor har till att slå in en Aladdinask till faster Beda, men det är med detta som med all julskepticism: jag skulle så gärna vilja att julskeptikerna åker till Mallorca alternativt bara håller klaffen och inte förstör min och andra barns glädje genom att låta påskina att klokt folk inte äter julbord och köper julklappar.


Jag blir sur på såna. Jag har inga röda volangkantade förklädesvisioner om frostnupen Fanny och Alexander-extas och jag är gudbevaremig inte en sån som bakar struvor och stöper ljus i mitt anletes svett, men jag älskar verkligen den här oasen av ljus och samvaro mitt i vintern. Och jag älskar ävenledes att köpa julklappar. Mitt lilla problem är att jag köper julklappar året runt, när jag åker på semester eller ramlar över nåt som är särskilt passande till Eugen eller Beate-Kristin. Sålunda har jag framåt december inte sällan ett så rikhaltigt utbud av presenter att jag får spara en del till kommande födelsedagar och jubileer för att inte verka manisk. Det är något av ett problem, men ett angenämt. Eftersom jag älskar att köpa julklappar är jag glad om jag får göra det ofta.


Men – och nu kommer vi snart till den andra officiellt gångbara inställningen – jag köper inte särskilt dyra julklappar. I min idealiska värld byter man tio julklappar per person till ett sammanlagt värde av säg tvåhundra kronor. Det är själva paketen som är det roliga, inte det pekuniära värdet. Det pekuniära värdet tycks däremot vara det väsentliga för den andra delen av mänskligheten, det vill säga den som erkänner att den gillar julklappar (men som ändå inte är som jag). För nån vecka sen snackade jag julklappar med en avlägset bekant som mig veterligt är en hårt arbetande ensamföretagare som verkligen inte tar många von Anka-bad i kassavalvet. Hon skulle ge bort två mobiltelefoner och önskade sig själv en skinnsoffa (ja). Tanken svindlar. När folk får rösta om julklappar i kvällstidningarnas webbenkäter dissar dom ljudböcker och prydnadssaker men vill gärna ha en plasmateve.


Sådan ser alltså världen ut: det är okej att antingen a) inte gilla julklappar och tycka att det är lite fint att motvilligt handskas med dem med inställningen att det trots allt roar barn, fåntrattar och materialister eller b) utbyta enormt dyra kapitalvaror. Vi som bara gillar vanliga julklappar, vi finns inte riktigt. Men det är för all del som det brukar vara: dom där beigetrista töntarna i mitten är det ingen som bryr sig om. Fördelen med det är att vi oftast får vara i fred och sköta oss själva.




söndag 12 december 2010

Nu är det jul(skyltning) igen (2007)







En del av det man skriver tycks leva i människors hjärtan för evigt (det är härligt att betänka att man har detta gemensamt, om det så är det enda, med till exempel P O Enquist). Dessvärre är det sällan mina djupa tankar om tillvarons mysterier (och jag antar att det betyder att man som sagt inte alltid får till dem som till exempel P O Enquist). En drapa som folk tycks minnas är en minst tio år gammal betraktelse om julskyltningen i Örebro, som just det året nådde oanade höjder: jag kan fortfarande för min inre syn besvärja fram den lilla ängelen som med tom blick monotont vaggade en stor sladdrig limpa.



Men ni ska veta att det är inte så dumt i Helsingfors i år heller. Där finns mycket sällsamt och vackert, särskilt sällsamt. Somliga människor förstår inte alls underhållningsvärdet i varuhusfönstrens jultablåer, men jag förstår inte somliga människor så det jämnar ut sig. Jag älskar inte minst de mekaniska figurerna. I ett fönster i ett gathörn står en stor urtjusig tomte av Sankt Nikolaus-typ med vit fluffig konstsnö upp över smalbenen. Han tittar ner, tittar fram, tittar upp och kunde han tala skulle han tveklöst svära mellan tänderna över att han tappade nycklarna just där. I en närbelägen verkstad av oklar art sitter en nalle och sågar eftersinnande i en julgran (med sin andra tass hytter han för övrigt planlöst med en målarborste). Utfallet är inte till belåtenhet, så nallen skakar långsamt och lugubert på sitt luddiga huvud – och det förstår jag, för jag kan intyga att absolut inget har hänt med julgranen på åtminstone en vecka. I ett hörn bakom sitter en uggla uppspetad och rister sitt huvud lika sorgset. En katt på en sammetskudde längst fram i verkstan skakar sin lilla ludna skalle ännu långsammare: tron på kamratens hantverksskicklighet och på livet självt har helt övergivit honom. Stämningen i tavlan hjälps dock upp något av en vit kanin i vänsterkanten som faktiskt nickar uppmuntrande. Tyvärr har han ryggen vänd mot den stackars Sisyfosbjörnen, så det kanske bara är någon sorts ticks. I fönstret intill sitter två isbjörnar och vaggar och jag svär att man kan höra dem säga "vojne, vojne, vojne". Saker ser så dystra och nedslagna ut när de vaggar.


Eller när de inte vaggar. En plastkvinna i ett annat fönster är så skön och eterisk att hon har vingar, men hon har slagit sig ner på en sängkant tryckandes en storstilad kandelaber mot sitt bröst och ser ut som om hon planerar att i nästa ögonblick resa sig och gå i sjön. Kanske i så fall för att sängen är så kort: den är bred som en vanlig säng men 60 centimeter från huvudgärd till fotända. Eller också beror hennes oro och sorg på att hennes okända fiende inte bara har valt att bädda säck med själva sängen utan dessutom har stoppat den full med julgranskulor. På varuhuset Sokos råder däremot mer festivitas: där står fyra personer runt ett dukat bord, uppsluppet skrudade i röda underkläder och med pälsboa runt halsen. Scenen friskas upp att två knähöga närmast självlysande kritvita hjortar håller på att ansluta sig till kalaset. En av kvinnorna höjer en avvärjande arm och det kan ingen klandra henne för.


Bäst av allt är ändå ett par durkslag på Stockmanns. De befinner sig som "finn fem fel" fast två mitt i en helt sund och normal skyltning med husgeråd. I dessa durkslag återfinns grönkål, jordgubbar och tallkott respektive grönkål, bananchips och plommon. Om man kan man vara glad åt lite har man som bekant man mycket att vara glad åt: jag ler när jag tänker på dem.