Barn, fåntrattar, materialister och jag (2006)

På förekommen anledning skulle jag vilja tala lite med er om julklappar. Mest handlar det om att jag känner mig så ensam i mitt slag; detta är mest nån sorts terapeutiskt skrivande som ni helt enkelt bara behöver ha överseende med. Om det möjligen finns andra som har samma inställning som jag har till julklappar så läser man i alla fall aldrig om dem i tidningar och man konverserar aldrig med dem vid kaffeautomaten på jobbet.



Mänsklighetens officiella inställning till julklappar sönderfaller i två kategorier. Den ena kännetecknas av skepsis och milt avståndstagande, typ ”det är ju mest för barnens skull”. Andra populära repliker är ”vi slutade med det där för länge sen” och, kanske mest fascinerande, en som jag hörde för lite sen: ”det blir ju bara dumt” (jag skulle väldigt gärna ha velat höra den bakgrundshistorien!). Jag har förstås föga rätt att lägga mig i vilken inställning främmande och halvfrämmande människor har till att slå in en Aladdinask till faster Beda, men det är med detta som med all julskepticism: jag skulle så gärna vilja att julskeptikerna åker till Mallorca alternativt bara håller klaffen och inte förstör min och andra barns glädje genom att låta påskina att klokt folk inte äter julbord och köper julklappar.


Jag blir sur på såna. Jag har inga röda volangkantade förklädesvisioner om frostnupen Fanny och Alexander-extas och jag är gudbevaremig inte en sån som bakar struvor och stöper ljus i mitt anletes svett, men jag älskar verkligen den här oasen av ljus och samvaro mitt i vintern. Och jag älskar ävenledes att köpa julklappar. Mitt lilla problem är att jag köper julklappar året runt, när jag åker på semester eller ramlar över nåt som är särskilt passande till Eugen eller Beate-Kristin. Sålunda har jag framåt december inte sällan ett så rikhaltigt utbud av presenter att jag får spara en del till kommande födelsedagar och jubileer för att inte verka manisk. Det är något av ett problem, men ett angenämt. Eftersom jag älskar att köpa julklappar är jag glad om jag får göra det ofta.


Men – och nu kommer vi snart till den andra officiellt gångbara inställningen – jag köper inte särskilt dyra julklappar. I min idealiska värld byter man tio julklappar per person till ett sammanlagt värde av säg tvåhundra kronor. Det är själva paketen som är det roliga, inte det pekuniära värdet. Det pekuniära värdet tycks däremot vara det väsentliga för den andra delen av mänskligheten, det vill säga den som erkänner att den gillar julklappar (men som ändå inte är som jag). För nån vecka sen snackade jag julklappar med en avlägset bekant som mig veterligt är en hårt arbetande ensamföretagare som verkligen inte tar många von Anka-bad i kassavalvet. Hon skulle ge bort två mobiltelefoner och önskade sig själv en skinnsoffa (ja). Tanken svindlar. När folk får rösta om julklappar i kvällstidningarnas webbenkäter dissar dom ljudböcker och prydnadssaker men vill gärna ha en plasmateve.


Sådan ser alltså världen ut: det är okej att antingen a) inte gilla julklappar och tycka att det är lite fint att motvilligt handskas med dem med inställningen att det trots allt roar barn, fåntrattar och materialister eller b) utbyta enormt dyra kapitalvaror. Vi som bara gillar vanliga julklappar, vi finns inte riktigt. Men det är för all del som det brukar vara: dom där beigetrista töntarna i mitten är det ingen som bryr sig om. Fördelen med det är att vi oftast får vara i fred och sköta oss själva.