Mixa stilar, my ass

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.



Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Status quo-produkter (200X)

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.


Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i A little of what you fancy. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Pryttlar och pinaler (2007)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.

Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.

Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.

Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.

Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.