torsdag 29 juli 2010

En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (m.m.)







Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.



Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.


Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.


Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.


Nationalmuseum har när detta nedtecknas just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.





torsdag 22 juli 2010

Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)







När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.



Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).


Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.


Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.


När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.






torsdag 15 juli 2010

Göra val







Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.



Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!


Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.


Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …


Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.


torsdag 8 juli 2010

Mixa stilar, my ass







”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.



Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.





torsdag 1 juli 2010

Angående annonser







Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.


Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.


Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.


När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.


”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!


En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.


Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.


Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.