Göra val

Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.



Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!


Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.


Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …


Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.