måndag 22 december 2008

Den kvinnliga defekt som är kalashetsen (2008)

Jag har talat om den förr, denna kvinnliga mentala defekt, och med största sannolikhet talte jag även tidigare om den just i jultider: kalashetsen. Vi måste tala mer om den, för vi måste utplåna den om vi ska överleva som nation. Om man tänker sig att svenska kvinnor på sikt ska ha livslust och energi över till att lösa cancerns gåta eller föda fler barn eller bara orka gå till jobbet efter trettonhelgen måste vi – måste, säger jag er – fördriva kalashetsen. Jag vet inte var vi ska göra av den. Kanske kan vi fösa den över Kölen till Norge eller dränka den i Östersjön, men här kan vi inte ha den.

Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.

Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.

Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!

PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!

torsdag 18 december 2008

Nä. Inte ens med moderater. (2008)

Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.

Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.

Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.

För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.

Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.

Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)

torsdag 11 december 2008

Frrrrruktsmaskare! (2008)

Jag trodde inte att dom fanns, eller rättare sagt trodde jag inte att dom fanns utanför vår familjs inbillningsvärld, förrän jag läste om dom i Metro: fruktsmaskarna. Av en slump greppade jag en gratistidning på pendeltåget en dag och hittade en insändare om fruktsmaskare, och denna text ska jag be att få återge fritt ur minnet.

Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.

Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!

Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!

Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.

Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.

Det finns en sorts logik i det också, antar jag.

torsdag 4 december 2008

En sån där paradisresa (2008)

Det är många som skulle bli gröna av avund om de visste vad M:s släkting håller på med just nu. Han är nämligen på paradisresa jorden runt. I ett och ett halvt år. Det är få förunnat. Jag är dock inte det minsta avundsjuk, och det säger jag inte bara för att jag är en sån där patetisk människa som älskar att jobba – nej, grejen är att släktingen företar sin paradisresa i segelbåt. Hellre släktingen än jag, säger jag.

Visserligen är mina fåtaliga kontakter med segling antagligen inget att använda som måttstock: jag har mest medföljt som passagerare i optimistjolle, och det mesta talar för att släktingen kommer att betvinga till exempel Suezkanalen i något lite mer substantiellt fartygsliknande. (När jag skriver detta måste jag få göra ett helt ovidkommande inpass på detta tema samt på temat ”Töntiga posörföräldrar som har barn mest för att få visa upp deras talanger för allmänheten”. I en frukostmatsal på en Finlandsfärja satt jag en gång vid samma bord som en far och hans förhoppningsfulle son. ”Titta, Simon, ett fartyg!” sade fadern och pekade mot horisonten med ett välmanikyrerat finger. ”Va?” frågade Simon. ”Men titta där, Simon”, sade fadern. ”Där! Där är fartyget!” ”Var då?” sa Simon. ”Men Simon, ser du inte fartyget där?” frågade fadern. ”Nä”, sa Simon. ”Jag ser bara en båt.” Det har som sagt inget med saken att göra än att jag inte kan yttra ordet fartyg utan att tänka på den episoden.) Men apropå Finlandsfärja: även om det inte är någon optimistjolle som släktingen lägger ut med så lär det ju inte direkt vara en sån heller, jag menar Finlandsfärja.

Man kan fundera på hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för arton månader i en båt. Gits Olsson skrev något tämligen välfunnet på temat segelsemester och jag minns något liknande från den Sällskapsresa som utspelar sig ombord. Det handlar mest om att koka makaroner på spritkök i en hammock i full schvung eller tända samma spritkök i duschen utan att tappa livslusten och jag kan tänka mig att det går åt, men jag tror att det också kan vara en poäng i att öva på att umgås med sitt segelsällskap i till exempel en klädkammare under långa perioder. M:s släkting är inte fullt så djärv att han ensamseglar, han har sin hustru med sig, men frågan är om det inte är djärvare fast på ett annat sätt att utsätta ett äktenskap för den prövningen.

Just det att umgås uteslutande med en och samma människa på en mycket liten yta under lång tid skrämmer mig verkligen trots att den oäkta hälften är mycket trevligare än jag. Själva umgängesaspekten har även M funderat över under det halvår som släktingen hittills har guppat runt på vad som populärt kallas böljan den blå. ”Stackars Ingalill” säger hon ibland eftertänksamt, och det torde på något sätt antyda att det (inte helt otippat) är släktingen som har den verkligt intressanta personligheten i sin familj.

Men vitsen med en sån där paradisresa är ju trots allt inte själva båtåkandet utan snarare och mest strandhuggen. Det måste ju ändå vara alldeles underbart; släktingen befinner sig nu någonstans på samma latitud som Kurrekurreduttön och har så gjort i flera månader. Men även här bedrar man sig. Skolgossens odödliga utsaga om att ”om man alltid hade så här roligt så hade man aldrig roligt” är applicerbar även här. M fick ett mejl häromdagen. ”Visst är det fint”, skrev släktingen. ”Men om sanningen ska fram: har man sett en palm har man sett alla.” Hellre han än jag, som sagt. Vill någon anmärka något om rönnbär så går det alldeles utmärkt.