Den kvinnliga defekt som är kalashetsen (2008)

Jag har talat om den förr, denna kvinnliga mentala defekt, och med största sannolikhet talte jag även tidigare om den just i jultider: kalashetsen. Vi måste tala mer om den, för vi måste utplåna den om vi ska överleva som nation. Om man tänker sig att svenska kvinnor på sikt ska ha livslust och energi över till att lösa cancerns gåta eller föda fler barn eller bara orka gå till jobbet efter trettonhelgen måste vi – måste, säger jag er – fördriva kalashetsen. Jag vet inte var vi ska göra av den. Kanske kan vi fösa den över Kölen till Norge eller dränka den i Östersjön, men här kan vi inte ha den.

Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.

Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.

Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!

PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!