Frrrrruktsmaskare! (2008)

Jag trodde inte att dom fanns, eller rättare sagt trodde jag inte att dom fanns utanför vår familjs inbillningsvärld, förrän jag läste om dom i Metro: fruktsmaskarna. Av en slump greppade jag en gratistidning på pendeltåget en dag och hittade en insändare om fruktsmaskare, och denna text ska jag be att få återge fritt ur minnet.

Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.

Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!

Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!

Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.

Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.

Det finns en sorts logik i det också, antar jag.