I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.
Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.
En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.
En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.
Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.
Visar inlägg med etikett klåpare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klåpare. Visa alla inlägg
torsdag 15 oktober 2009
torsdag 6 augusti 2009
Jag vill känna mig som en kund (2009)
Jag har funderat lite över detta med att bli behandlad som en kund. Som nutidsmänniska är man ju rätt van vid att vara just kund: på ICA eller Konsum eller var man nu behagar köpa sin stångkorv, hos frisören, cykelreparatören, Systembolaget, skomakarn, kemtvätten, majblommeförsäljaren och ett stort antal andra instanser (på Tradera och Blocket är man en ”köpare”, men principen är ju densamma).
I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.
Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).
Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.
Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)
I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.
Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).
Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.
Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)
torsdag 25 juni 2009
Angående parkbarbarer och sopklåpare (2009)
Världen förändras hela tiden, men det är ändå svårt att veta när saker och ting verkligen är annorlunda och när det egentligen är man själv. Typexemplet på det senare är stenarna där barn man lekt, för att inte tala om träden där barn man klättrat eller backarna där lådbil man åkt (det är inte lätt att lyckas få Heidenstams ande att sväva över varje enskild formulering). Det som verkade gigantiskt 1979 är inte alls lika imponerande i dag, och då kan man ju ta i beaktan att åtminstone träden rimligen borde ha växt sedan dess. Det beror på perspektiv, helt enkelt. Det gör det mesta.
Men jag svär på att somligt trots allt är annorlunda nu för tiden. Allt kan inte bero på hur man själv väljer att betrakta det. Till exempel hävdar jag att parkbarbarer och sopklåpare har ökat i antal och slappnat i sin medmänsklighet under det senaste decenniet, och jag tror det är värre än någonsin förr denna vår.
Vi bor invid ett av 08-områdets, kanske rikets, allra mest älskade och befolkade naturområden i urban miljö. Folk i stora horder vallfärdar alltså hem till oss, eller i alla fall nästan, för att grilla, äta picknick och halsa ljummet rosévin ur tetra. Även det allra närmaste närområdet runt (trettonvånings)pörtet är fullt av grillplatser, bänkar och gräsmattor som inbjuder till picknickfiltars från Clas Ohlson utbredande. Och allt detta kunde ju för all del vara trevligt om det stannade vid ett frenetiskt folkliv. Jag tillhör den minoritet som tycker att grillos luktar gott och att glada skratt – ja, till och med sliriga promilletrubadurers systematiska misshandlande av Cornelis – kan vara trevliga inslag i vardagen (åtminstone fram till max 23:45, något tidigare vardagar). Men jag står inte ut med parkbarbarer och sopklåpare.
Människor är rent allmänt slarvigare med sopor och skräp på allmän plats numera. Jag vet inte om det är den stränga sopsorteringen som råder hemma hos folk, så att säga, som får dem att fly ut i gatubilden och preja offentliga papperskorgar fulla med hushållssopor (på väg till jobbet idag såg jag en papperskorg där någon hade försökt trycka ner ett tomt ekonomipack tvättmedel i en öppning på 15 x 15 centimeter). Och lägg så picknicksäsongen till detta. Tomflaskor till förbannelse – jag räknade till 48 stycken under en annan papperskorg igår, uttjänta engångsgrillar, halvtomma potatissalladslådor, chipspåsar, fruktskrutt och -skal, kotlettben, begagnade preventivmedel, läskburkar, snusdosor, glasspapper, fimpar och alla övriga sorters lämningar som uppstår efter att en samling svenskar har haft en trevlig afton i naturen. I min egenskap av matte måste jag också anföra särskilda invändningar mot att det alltid, alltid ska grillas kyckling och fläskkarré – som bekant får hundar av invärtes hälsoskäl inte äta ben som börjar med F, till exempel Fläsk eller Fågel, och det är så jobbigt att var femtionde meter behöva göra mammakrokfinger inne i gapet på kåsörtaxen för att hindra honom från att glufsa i sig förföriskt utspridda rester efter stekt gris och fjäderfä.
Men det värsta av allt är själva inställningen: parkbarbarerna och sopklåparna expanderar sitt livsrum på min, och taxens, och grannarnas, och hela världens bekostnad, till fromma för blott råttor och måsar. De måste rimligen tycka att det är viktigare för dem att slippa ta hem sitt eget skräp än för oss andra att slippa bo i en soptipp. Det är ytterst sällan jag känner mig ”kränkt”, men när jag vadar upp till fotknölarna i lata människors skulor – ja, det är snudd på.
Men jag svär på att somligt trots allt är annorlunda nu för tiden. Allt kan inte bero på hur man själv väljer att betrakta det. Till exempel hävdar jag att parkbarbarer och sopklåpare har ökat i antal och slappnat i sin medmänsklighet under det senaste decenniet, och jag tror det är värre än någonsin förr denna vår.
Vi bor invid ett av 08-områdets, kanske rikets, allra mest älskade och befolkade naturområden i urban miljö. Folk i stora horder vallfärdar alltså hem till oss, eller i alla fall nästan, för att grilla, äta picknick och halsa ljummet rosévin ur tetra. Även det allra närmaste närområdet runt (trettonvånings)pörtet är fullt av grillplatser, bänkar och gräsmattor som inbjuder till picknickfiltars från Clas Ohlson utbredande. Och allt detta kunde ju för all del vara trevligt om det stannade vid ett frenetiskt folkliv. Jag tillhör den minoritet som tycker att grillos luktar gott och att glada skratt – ja, till och med sliriga promilletrubadurers systematiska misshandlande av Cornelis – kan vara trevliga inslag i vardagen (åtminstone fram till max 23:45, något tidigare vardagar). Men jag står inte ut med parkbarbarer och sopklåpare.
Människor är rent allmänt slarvigare med sopor och skräp på allmän plats numera. Jag vet inte om det är den stränga sopsorteringen som råder hemma hos folk, så att säga, som får dem att fly ut i gatubilden och preja offentliga papperskorgar fulla med hushållssopor (på väg till jobbet idag såg jag en papperskorg där någon hade försökt trycka ner ett tomt ekonomipack tvättmedel i en öppning på 15 x 15 centimeter). Och lägg så picknicksäsongen till detta. Tomflaskor till förbannelse – jag räknade till 48 stycken under en annan papperskorg igår, uttjänta engångsgrillar, halvtomma potatissalladslådor, chipspåsar, fruktskrutt och -skal, kotlettben, begagnade preventivmedel, läskburkar, snusdosor, glasspapper, fimpar och alla övriga sorters lämningar som uppstår efter att en samling svenskar har haft en trevlig afton i naturen. I min egenskap av matte måste jag också anföra särskilda invändningar mot att det alltid, alltid ska grillas kyckling och fläskkarré – som bekant får hundar av invärtes hälsoskäl inte äta ben som börjar med F, till exempel Fläsk eller Fågel, och det är så jobbigt att var femtionde meter behöva göra mammakrokfinger inne i gapet på kåsörtaxen för att hindra honom från att glufsa i sig förföriskt utspridda rester efter stekt gris och fjäderfä.
Men det värsta av allt är själva inställningen: parkbarbarerna och sopklåparna expanderar sitt livsrum på min, och taxens, och grannarnas, och hela världens bekostnad, till fromma för blott råttor och måsar. De måste rimligen tycka att det är viktigare för dem att slippa ta hem sitt eget skräp än för oss andra att slippa bo i en soptipp. Det är ytterst sällan jag känner mig ”kränkt”, men när jag vadar upp till fotknölarna i lata människors skulor – ja, det är snudd på.
torsdag 11 juni 2009
Jag betraktade honom eftertänksamt, den grillande mannen. Anledningen var just den att han grillade, och det var tankeväckande ur två aspekter. Han satt i utkanten av Pelousen i Hagaparken, den stora vackra gräsmattan framför Koppartälten, och han hade en stor präktig klotgrill framför sig. Jag kan inte begripa annat än att han hade släpat den med sig på buss 515 från Odenplan, alternativt – och detta vore nästan ännu märkligare – skjutit den framför sig på de små vingliga hjulen från något av de närliggande bostadsområdena som en barnvagn eller ett positiv.
Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).
Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.
Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.
Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.
När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.
Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).
Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.
Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.
Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.
När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.
torsdag 20 november 2008
Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)
Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.
Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).
Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.
Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.
Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).
Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.
Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.
onsdag 27 augusti 2008
Vet väl varenda människa (2005)
Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.
Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: Den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.
En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.
Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.) Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan till och med umgås med en ganska länge innan man inser att hon anser sig själv vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).
Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.
Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: Den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.
En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.
Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.) Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan till och med umgås med en ganska länge innan man inser att hon anser sig själv vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).
Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)