torsdag 25 juni 2009

Angående parkbarbarer och sopklåpare (2009)

Världen förändras hela tiden, men det är ändå svårt att veta när saker och ting verkligen är annorlunda och när det egentligen är man själv. Typexemplet på det senare är stenarna där barn man lekt, för att inte tala om träden där barn man klättrat eller backarna där lådbil man åkt (det är inte lätt att lyckas få Heidenstams ande att sväva över varje enskild formulering). Det som verkade gigantiskt 1979 är inte alls lika imponerande i dag, och då kan man ju ta i beaktan att åtminstone träden rimligen borde ha växt sedan dess. Det beror på perspektiv, helt enkelt. Det gör det mesta.

Men jag svär på att somligt trots allt är annorlunda nu för tiden. Allt kan inte bero på hur man själv väljer att betrakta det. Till exempel hävdar jag att parkbarbarer och sopklåpare har ökat i antal och slappnat i sin medmänsklighet under det senaste decenniet, och jag tror det är värre än någonsin förr denna vår.

Vi bor invid ett av 08-områdets, kanske rikets, allra mest älskade och befolkade naturområden i urban miljö. Folk i stora horder vallfärdar alltså hem till oss, eller i alla fall nästan, för att grilla, äta picknick och halsa ljummet rosévin ur tetra. Även det allra närmaste närområdet runt (trettonvånings)pörtet är fullt av grillplatser, bänkar och gräsmattor som inbjuder till picknickfiltars från Clas Ohlson utbredande. Och allt detta kunde ju för all del vara trevligt om det stannade vid ett frenetiskt folkliv. Jag tillhör den minoritet som tycker att grillos luktar gott och att glada skratt – ja, till och med sliriga promilletrubadurers systematiska misshandlande av Cornelis – kan vara trevliga inslag i vardagen (åtminstone fram till max 23:45, något tidigare vardagar). Men jag står inte ut med parkbarbarer och sopklåpare.

Människor är rent allmänt slarvigare med sopor och skräp på allmän plats numera. Jag vet inte om det är den stränga sopsorteringen som råder hemma hos folk, så att säga, som får dem att fly ut i gatubilden och preja offentliga papperskorgar fulla med hushållssopor (på väg till jobbet idag såg jag en papperskorg där någon hade försökt trycka ner ett tomt ekonomipack tvättmedel i en öppning på 15 x 15 centimeter). Och lägg så picknicksäsongen till detta. Tomflaskor till förbannelse – jag räknade till 48 stycken under en annan papperskorg igår, uttjänta engångsgrillar, halvtomma potatissalladslådor, chipspåsar, fruktskrutt och -skal, kotlettben, begagnade preventivmedel, läskburkar, snusdosor, glasspapper, fimpar och alla övriga sorters lämningar som uppstår efter att en samling svenskar har haft en trevlig afton i naturen. I min egenskap av matte måste jag också anföra särskilda invändningar mot att det alltid, alltid ska grillas kyckling och fläskkarré – som bekant får hundar av invärtes hälsoskäl inte äta ben som börjar med F, till exempel Fläsk eller Fågel, och det är så jobbigt att var femtionde meter behöva göra mammakrokfinger inne i gapet på kåsörtaxen för att hindra honom från att glufsa i sig förföriskt utspridda rester efter stekt gris och fjäderfä.

Men det värsta av allt är själva inställningen: parkbarbarerna och sopklåparna expanderar sitt livsrum på min, och taxens, och grannarnas, och hela världens bekostnad, till fromma för blott råttor och måsar. De måste rimligen tycka att det är viktigare för dem att slippa ta hem sitt eget skräp än för oss andra att slippa bo i en soptipp. Det är ytterst sällan jag känner mig ”kränkt”, men när jag vadar upp till fotknölarna i lata människors skulor – ja, det är snudd på.

Inga kommentarer: