Norénsommar (2007)

Uttrycket Norénjul torde vara tämligen välkänt, men det finns definitivt också Norénsomrar. Den litterärt obevandrade får nöja sig med den lätt förenklade förklaringen att något som börjar med förstavelsen Norén-, som i dramatikern Lars Norén, avser något tragikomiskt familjerelaterat som är fullt av gamla surdegar och märkliga långa tystnader.

Så här års pratar man onekligen med en del som väntar sig, eller sitter mitt i, en Norénsommar. Vissa träffar inte sina föräldrar och syskon annat än jul och semester, och man förstår att en hel del vore gladast om de slapp alldeles. (Jag är själv omöjlig som konversationspartner i dessa avseenden, för jag har en Pip-Larssonfamilj och tycker till och med genuint om min svärmor – mina bekanta som genomlever Norénjular och Norénsomrar tycker att jag är en tönt som just aldrig har nåt matnyttigt att berätta.)

Efter ett antal samtal på temat "vi ska ju till landet allihop och – ja, vad ska man säga …" har jag kommit fram till en tes om vad som konstituerar Norénfaktorn, vad som är det sandkorn kring vilket familjekriser byggs upp med lager på lager av den pärlemor som heter undertryckt ångest. Jag tror att det är det är en kombination av "Jag vill bara ha det som jag vill ha det" och "Men lilla vän, ska du inte …".

"Jag vill bara ha det som jag vill ha det"-draget är patologiskt välutvecklat framförallt hos somligt kvinnfolk. Jag vet en som hävdar att den som klyftar tomater istället för att skiva dem "skär fel" – den bakomliggande logiken är alltså att alla vettiga människor skivar tomater och att den som klyftar tomater gör det antingen på grund av vanvett eller för att reta henne. För den som har så Grundmurade Uppfattningar om Hur Man Gör är varje kvart i tillvaron en underbar möjlighet att råka i nya konflikter, särskilt om ett par tre familjer med olika vanor plötsligt drabbar samman under samma tak.

"Men lilla vän, ska du inte …" är en mammagrej (jag skulle säga "föräldragrej" om jag nånsin hade träffat en pappa som körde den stilen). Vissa mammor lägger hela sin föräldraauktoritet bakom "jag vill bara ha det som jag vill ha det" och hittar således alltid något att anmärka på hos sina vuxna barn, oftast döttrar. Jag har bekanta som går i terapi för att lära sig leva med känslan som uppstår då deras mammor till sist lyckas hitta en ovattnad krukväxt bakom en gardin i deras hyperpedantiskt överanpassat imagestädade hem, och jag brukar fråga mig om det egentligen är rätt människa som får behandling i de familjerna.

Visst förekommer det också att män, eller typiskt manligt beteende, skapar osämja i sommarstugor och husvagnar, men jag skulle helt politiskt inkorrekt vilja hävda att den där klassiska Norénkänslan oftast infinner sig på grund av kvinnliga sammandrabbningar. Vad det beror på begriper jag inte. Hur man avhjälper det har jag däremot en teori om: prova tanken "alla är inte som jag och det är väl skönt". Leva och låta leva, helt enkelt. Dög det åt James Bond borde det duga åt lite fler.