Ledsamma är de, grillhäcklarna! (2008)

Oavsett när ni läser detta är chansen stor att jag nyss har grillat eller kommer att grilla under de närmaste 12 timmarna. Om sanningen ska fram är det sannolikt att jag både nyligen har grillat och snart kommer att göra det igen. Jag tycker olika mycket om olika saker med sommaren, men frågan är om inte grillningen har en pallplats för min del. Man kan grilla i stort sett allt som går att äta om ni frågar mig, även om jag är lite osäker på ärtsoppa och får i kål.

Det grillas alltså en del i vårt hushåll, och ska det sägas alldeles som det är så är det den oäkta hälften som gör det lite drygt nio gånger av tio. Det tycker folk är lite kul, för i vissa kretsar är det viktigt att man höhöhö-skämtar om män som grillar. Hemma hos oss faller det skämtet platt till marken eftersom det är den oäkte som lagar mat ungefär 9 gånger av 10 (jag har sagt det förut och jag säger det igen: varje yrkesarbetande kvinna borde bo ihop med en studerande som har tid att göra långkok mellan etnografierna;). Hos oss skulle det alltså vara roligare om ”hon”, som det heter, steppade upp och började greja med briketter och elektriska tändare och förkläden med lustiga texter – men, å andra sidan, jag gör det ju så sällan. Vi saknar helt enkelt underhållningsvärde som utgångspunkt för könsstereotypa och flåshurtiga grillskämt.

Men det är ju inte bara det här med kvinnsgriseri, eller vad det heter när man är sexistisk på karlars bekostnad. Hela grillningen som sådan förföljs på ett otrevligt sätt. Naturligtvis finns det en massa klimatnervösa miljöhänsyn som man måste ta, och så finns det väl fortfarande akrylamid, och dessutom är världen full av näsvisa grannar som tycker att det Osar Hemskt om någon grillar närmare än i Niedersachsen (jag tycker att det luktar gott, jag). Den enda rent praktiska grillinvändning jag har är att det vore bra om folk inte kastade fläsk- och fågelben fullt så friskt omkring sig i tättbebyggt område; kåsörtaxen nosar sig fram till dem som en målsökande robot och hans stackars matte får göra ett sånt där äckligt mammakrokfinger för att rensa ut gapet på honom (jyckar får som bekant inte äta ben från något som börjar på f, för de gör illa magen).

För någon vecka sedan läste jag ett sånt där ”hallå där, du inte så kända kändis, vad ska du göra i sommar?”-uppslag i en tidning, och där var det naturligtvis en liten hoppa som menade att grilla kommer man väl att göra men det är ju inte så bra, hihi, och så vin, ojoj, och sen blir det till att bada i vassen, hihi. Sådana människor är förmodligen lyckliga alldeles som de är och vem är väl jag att påstå att de borde vara på något annat sätt – men vad ledsamt de måste ha det. Jag hade en kamrat som brukade tackla frestelser som ostbågar och cigarrer genom att konsekvent falla för dem med ett lyckligt tillbakalutat konstaterande: ”det är bra för själen”. Och det tror jag att sommar, grillning och vin är, under förutsättning att man inte låter samvete och skuldkänslor jaga bort fröjden ur dem.

Och förutom trista så är de lite bakom flötet, de där som måste säga hihi när de erkänner att de tycker om att grilla. Grillad mat är bondsk och lite okvinnlig, så det är helt okej att hihia åt sånt – varpå man smaskar i sig en transfett- och kaloribemängd dressingdränkt ”fräsch” sallad eller en läskig lunchpaj (jag har aldrig förstått mig på lunchpaj). Nej, ledsamma är de, grillhäcklarna! Funnes det ett grillfrämjande så anmälde jag mig härmed att bli talesperson för detsamma.