Finns det bara helkacklat badrum ... (2003)

Hem är intressanta saker. Man är ju liksom där så ofta. Det finns i stort sett lika många definitioner av en trivsam bostad som det finns individer, men en del har förmodligen extra svårt att bli lyckliga. I Stôckhôlm finns det en mäklartjänst där ”köpstarka personer med specifika krav” lämnar in önskemål som sedan annonseras för hugade säljare. I dessa annonser såg jag i söndags en som sökte en ”råvind med altan” och en annan som önskade ”naturnära boende, Kungsholmen eller City”. Människor som är så till den grad ”köpstarka” att de tror att de kan få en vind med altan eller naturnära boende i Stockholms city – jag ömmar lite för dem.

De flesta är inte så petnoga, men det finns sånt som många är beredda att slanta upp för. Helkaklat badrum och kakelugn är hårdvaluta i bostadsannonserna. (Parentes: i vår familj uttalas dessa ord med ck efter en bekant som fick ett sånt där stort hjärnsläpp som gör att man inte kan ljuda ut de enklaste ord och frågade vad ett ”helkacklat badrum” egentligen var för något). Finns det bara helkacklat badrum och kackelugn kan man sälja igloor till ökennomader.

Helkaklat och kakelugn är magiska mäklarord. Det finns fler. ”Perfekt förstaboende” = löjligt liten omöjlig lägenhet. ”Minitvåa” = löjligt liten omöjlig lägenhet med en malplacerad vägg i mitten. ”Sjöglimt” är samma sak i lägenheter som på charterhotell: om grannen i lägenheten mittemot inte drar för gardinerna kan man se arton blå kvadratmillimeter rakt genom nabohuset om man lutar sig åt höger. Sjöglimt, det är fina saker. Mer om detta.

Lanthemmet, huset som den oäkta hälften förde med sig i boet, har upptaxerats precis som alla byggnader överallt vars väggar står hjälpligt upprätta med något som åtminstone liknar ett tak ovanpå. Det är inte på något sätt pittoreskt, men det finns pittoreska ställen ett par stenkast därifrån, och dom räknar ju taxeringsvärdet på någon sorts snitt. Bor man i ett pörte med stampat jordgolv bredvid Kungl. slottet anses man förfoga över en bostad i klass med Kungl. slottet och får skatta för det – jo, i princip är det sant. Vi är livrädda för att dom ska lura herrgårn, ytterligare ett stenkast bort, på någon norsk oljebaron. I så fall kommer vi plötsligt att bo så rasande ståndsmässigt att vi antagligen måste sälja. Det är lite som gubben som slängde tillbaka den nyfångade laxen för att han inte hade råd med så dyr mat. Men vi kan aldrig sälja vårt hus för taxeringsvärdet. Så dumma oljebaroner finns inte.

Efter det första beskedet kändes det relevant att upplysa skattmasen om att vi har fått en riksväg framför uteplatsen sen han tittade senast. Timmerbilarna dundrar förbi mindre än trettio (30) meter från knuten så Ostindiaservisen skulle ha skakat sönder om vi hade haft någon. Grannarna hade en katt som hette Lukas, men den gick sönder så numera har dom en katt som heter Maja och vi får se hur länge den håller. När det stora trollet springer till sin kamrat på andra sidan vägen gör vi korstecken. Riksvägen har icke bidragit till att höja någon sorts värde på boningen – kunde plus minus noll vara att överväga, frågade vi skattmasen.

När vi fick nästa brev hade skattmasen tittat på kartan. Ingen pardon gavs på grund av riksvägen. Däremot hade vi flyttats upp en skatteklass på grund av strandtomten. Det verkar inte så konstigt när man bara skriver det så här, men man får perspektiv på det om jag säger att jag har bott i detta hus av och till i fem år och aldrig sett någon strand. Detta bekymrade mig storligen tills jag fick klart för mig hur det ligger till: åkern bakom lanthemmet stupar rakt ner i en å som alltså inte syns eller går att nå eller gör någon människa glad. Man hör den svagt när det är uppehåll i trafiken och om man vet vad man ska lyssna efter. Sjöglimt, som sagt. Det känns som om man inte har skrivit det sista brevet till skattmasen.