– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.

Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)

Sminkade småtjejer

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.






Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.



En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.


En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.


Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.


Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.

Pryttlar och pinaler (2007)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.

Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.

Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.

Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.

Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

Ät broccoli och lev längre!! (2009)

Detta med livslängd är fascinerande. Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång under hösten 2008 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Framförallt tänker jag på hur gärna vi vill förlänga livet, helt oreflekterat och till varje pris som helst.

Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång mellan säg 83 och 85 års ålder; det är inte Mallisresan 1987 som magiskt kommer att återupprepas).

Lägg till detta att det som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det uppenbarligen tycks finnas folk som tycker att det verkar lockande, även såna som inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig säg tre portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”

För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år (för att tala med TV-shop) räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – närmare bestämt bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under 80 cm (kvinnor) och 94 (män) – alldeles oavsett hur lång man är, vilket är intressant; samma siffra gäller alltså för Magnus Samuelsson som för killen som spelar Mini-Me. Dessutom ska man äta långsamma kolhydrater, fisk, skaldjur, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.

Fördelen med denna åtgärdslista är att den objektivt sett är klok och förnuftig (bortsett från midjemåttet och gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir de – kan de ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare och så kanske de 14 extra redan håller på att rinna ut fast de knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad av alla råd men fixar resten av listan: förfaller alla 14 eller ska man bara räkna av ett par?

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.