torsdag 9 september 2010

Sminkade småtjejer

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.






Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.



En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.


En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.


Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.


Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.





Inga kommentarer: