Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)

Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.

Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).

Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.

Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.