Angående Kim och Patrik i Fatbursparken (2008)

I söndags tänkte jag en tanke som fascinerade mig. Det händer inte ofta. Dessvärre var den inte särdeles djuplodande eller nydanande: i sin helhet lydde den ”men gud att dom orkar gå och hålla handen sådär!”. Jag kan personligen inte gå och samtidigt hålla någon i hand med mindre än att jag kommer i otakt och stjälper; det har sannolikt att göra med grovmotorik och jag är inte i besittning av någon sorts motorik alls. Det ser oerhört fint och förälskat ut när folk går genom en park och håller handen och sparkar i höstlöven och ler sådär som på film, men jag får lov att överlåta sådant åt andra.

De som höll hand sådär trevligt i söndags var också mycket riktigt i en park, närmare bestämt i Fatbursparken på Söder i Stockholm. De var i tjugonioochetthalvtårsåldern, vackra, välklädda och rent generellt mycket filmiska. Jag kan tänka mig att dom hette Patrik och Kim (Patrik såg för övrigt väldigt mycket ut som Jens Lapidus, om han är bekant). Dom strosade ut från gångvägen och in bland löven och Patrik tog kort när Kim kastade upp några handfullar löv så de avtecknade sig mot himlen, som var sådär konstgjort kräkvackert jätteblå. Och så fnissade dom och tramsade och Kim nöp Patrik i midjan och han skrattade med tusen vita tänder, och så gick dom upp på vägen igen och vandrade vidare hållandes varandra i hand. Och då gjorde jag den där reflektionen. Och sen tänkte jag på att jag gjorde den. Jag blev faktiskt lite glad.

Patrik och Kim var nämligen, vilket åtminstone någon sannolikt redan har räknat ut, två män. De var ett tämligen typiskt storstadspar av den samkönade sorten. Grejen med min tanke om krångligheten i att hålla varandra i hand är att det helt ärligt var den första tanken jag tänkte om dem – jag hann alltså inte snudda vid reflektionen ”okej, dom är bögar”. Inpass: jag menar däremot inte att jag hyser några reflexnegativa åsikter om den i vars hjärna den tanken susar förbi. Tvärtom tycker jag att det är odramatiskt och tämligen mänskligt eftersom vi har en tendens att automatiskt notera det som är underrepresenterat rent numerärt – exotiska utseenden, enbenthet, mycket långt hår, vad ni vill. Det är däremot ovärdigt att fördöma eller agera gentemot dem som inte är exakt som alla andra, men det är så självklart att det inte behöver nedtecknas (av någon anledning gjorde jag det nu uppenbarligen i alla fall).

Varför blev jag då glad över att jag inte omedelbart tänkte på att två karlar som var ett par var ett par? Svaret är helt enkelt att om jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre alltid fokuserar stenhårt på folks ”sexuella läggning” (ett märkligt uttryck, för övrigt) så finns det antagligen många, många fler som är likadana. Ibland när man konsumerar media får man bilden av att tillvaron är stadd i förfall och civilisationen är i hjälplös utförsbacke: hatbrotten ökar och klimatet för de homosexuella är svårt och bistert. Men här, som i alla andra fall, krävs en verklighetsavstämning av pessimismen och panikmångleriet. Fram till 1944 var homosexualitet kriminellt. Fram till 1979 var det definitionsmässigt en mentalsjukdom. Fram till Jacob Dahlin fanns det knappast en enda öppet homosexuell person på den offentliga arenan. 2008 går Patrik och Kim i Fatbursparken och är dökära och jag normativa förstockade medelklassmänniska tänker bara på vilken motorisk utmaning det är att hålla handen. Världen blir, mina vänner, i de flesta avseenden finare och finare dag för dag. Det är kanske inte är perfekt än – medgives. Men den är tamejfan bättre än 1944 på fler sätt än jag kan räkna.