Nu är det jul(skyltning) igen (2007)

En del av det man skriver tycks leva i människors hjärtan för evigt (det är härligt att betänka att man har detta gemensamt, om det så är det enda, med till exempel P O Enquist). Dessvärre är det sällan mina djupa tankar om tillvarons mysterier (och jag antar att det betyder att man som sagt inte alltid får till dem som till exempel P O Enquist). En drapa som folk tycks minnas är en minst tio år gammal betraktelse om julskyltningen i Örebro, som just det året nådde oanade höjder: jag kan fortfarande för min inre syn besvärja fram den lilla ängelen som med tom blick monotont vaggade en stor sladdrig limpa.



Men ni ska veta att det är inte så dumt i Helsingfors i år heller. Där finns mycket sällsamt och vackert, särskilt sällsamt. Somliga människor förstår inte alls underhållningsvärdet i varuhusfönstrens jultablåer, men jag förstår inte somliga människor så det jämnar ut sig. Jag älskar inte minst de mekaniska figurerna. I ett fönster i ett gathörn står en stor urtjusig tomte av Sankt Nikolaus-typ med vit fluffig konstsnö upp över smalbenen. Han tittar ner, tittar fram, tittar upp och kunde han tala skulle han tveklöst svära mellan tänderna över att han tappade nycklarna just där. I en närbelägen verkstad av oklar art sitter en nalle och sågar eftersinnande i en julgran (med sin andra tass hytter han för övrigt planlöst med en målarborste). Utfallet är inte till belåtenhet, så nallen skakar långsamt och lugubert på sitt luddiga huvud – och det förstår jag, för jag kan intyga att absolut inget har hänt med julgranen på åtminstone en vecka. I ett hörn bakom sitter en uggla uppspetad och rister sitt huvud lika sorgset. En katt på en sammetskudde längst fram i verkstan skakar sin lilla ludna skalle ännu långsammare: tron på kamratens hantverksskicklighet och på livet självt har helt övergivit honom. Stämningen i tavlan hjälps dock upp något av en vit kanin i vänsterkanten som faktiskt nickar uppmuntrande. Tyvärr har han ryggen vänd mot den stackars Sisyfosbjörnen, så det kanske bara är någon sorts ticks. I fönstret intill sitter två isbjörnar och vaggar och jag svär att man kan höra dem säga "vojne, vojne, vojne". Saker ser så dystra och nedslagna ut när de vaggar.


Eller när de inte vaggar. En plastkvinna i ett annat fönster är så skön och eterisk att hon har vingar, men hon har slagit sig ner på en sängkant tryckandes en storstilad kandelaber mot sitt bröst och ser ut som om hon planerar att i nästa ögonblick resa sig och gå i sjön. Kanske i så fall för att sängen är så kort: den är bred som en vanlig säng men 60 centimeter från huvudgärd till fotända. Eller också beror hennes oro och sorg på att hennes okända fiende inte bara har valt att bädda säck med själva sängen utan dessutom har stoppat den full med julgranskulor. På varuhuset Sokos råder däremot mer festivitas: där står fyra personer runt ett dukat bord, uppsluppet skrudade i röda underkläder och med pälsboa runt halsen. Scenen friskas upp att två knähöga närmast självlysande kritvita hjortar håller på att ansluta sig till kalaset. En av kvinnorna höjer en avvärjande arm och det kan ingen klandra henne för.


Bäst av allt är ändå ett par durkslag på Stockmanns. De befinner sig som "finn fem fel" fast två mitt i en helt sund och normal skyltning med husgeråd. I dessa durkslag återfinns grönkål, jordgubbar och tallkott respektive grönkål, bananchips och plommon. Om man kan man vara glad åt lite har man som bekant man mycket att vara glad åt: jag ler när jag tänker på dem.