Missssssommar

Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.



– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.


V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.


När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.


– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?


V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.


– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!


V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.


– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)


Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.


Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.