torsdag 14 oktober 2010

Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)








När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.



1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.



2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.



3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.



Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.







1 kommentar:

Anonym sa...

Ett av mina äldsta hatobjekt språkligt är " Ju - desto". Att det skall vara så svårt att använda det rätt! Hur många gånger har man inte läst "ju - ju", typ " ju viktigare han är ju dummare är han".
Ett modernt uttryck som irriterar mig omåttligt är "attityd". VILKEN attityd?? Det framgår aldrig.
Till sist vissa recensenters språkbruk, framför allt konstrecensenter: Vem talar de till? Varandra enbart? Och var hittar de sitt ytterst märkliga vokabulär? Hittar de på det själva? Man stöter nämligen inte på det någon annan stans.