När vi var på IKEA

Jag ligger dåligt i synk med torsdagarna nu. Förlåt. Det kommer ett par stycken lite tätare för att kompensera ...





A och jag har känt varandra i 32 år (iahhh – så gammal är man!). På sistone har vi talat om att vi borde göra saker tillsammans oftare. När man nånstans runt 30 dödsföraktande kastar sig in i ekorrhjulet av makar och barn och jobb och existensens alla aspekter hamnar man lätt i ett läge där man bara pratar med sina kamrater. Det är gott och väl, men risken är att man bara pratar om 1) vad man har gjort sen senast (= sprungit i nämnda ekorrhjul) och 2) om vad man gjorde på åttitalet. Det är trevligt, men ibland känns det armt. Man skaffar inga nya gemensamma minnen.



Men nu har vi gjort det. Skaffat oss ett nytt gemensamt minne. För en tid framöver kan vi tala om när vi var på Ikea.


A och E har flyttat till radhus. Man ska göra det i efter ett visst antal varv i ekorrhjulet. Det är ett trevligt radhus, men det är dubbelt så stort som tvåan som de tidigare dvaldes i, och då ekar det lite man har hunnit släpa hem kompletterande bohag. Dessutom var det ett sånt där idiothus som förutsätter att man så att säga lever i kläderna man har på kroppen – det fattades alltså en handfull garderober alldeles bortsett från ett matsalsbord, ett soffbord och ett tjugotal andra möblemangsartiklar av skiftande storlek.


A, jag och den oäkta hälften for alltså till Ikea i Kungens Kurva en fredagseftermiddag när E var hemma och vårdade sonalyckan och sin egen influensa. Ikea i Kungens Kurva är världens största och det var bra, för ibland går det åt svängrum. A hade en armslång minneslapp och vi svettades duktigt tills vi hittade en snäll man som i ett nafs gjorde en plocklista åt oss vid en snillrik dataterminal. Jag ska aldrig mer häckla folk som gör listor. Om inte E hade varit en sån som antecknad Antal, Namn och Artikelnummer hade vi antagligen fortfarande irrat runt på Tag själv-lagret som tre flygande holländare.


Tag själv-lagret var likväl en upplevelse. Nu har A och jag gjort saker tillsammans igen. Först hämtade vi matsalsbordet. Det kommer att räcka även om dom får åtta barn. Det lastade vi på. Sen lastade vi av det igen, för streckkoden kom nedåt. Sen baxade vi iväg vagnen med matsalsbordet och baxade på ett större antal jävulskt otympliga garderober (platta paket, my ass!). Bara ett paket kom fel och måste vändas p.g.a. streckkoden. Sen klämde A tummen. Sen var vagnen full. Vi hämtade en ny vagn. På den lastade vi en enorm förvaringsmöbel för hallen i 147 moduler. A såg ett anslag om en tävling för Bra Idéer och erbjöd sig att skicka in en not om att de förb. streckkoderna borde finnas på alla sidor av paketen. Sen kilade vi in ett par stolar och en spegel och några märkliga stålrör. Nu klämde jag tummen. Sen hämtade de andra en tredje vagn och en gross garderobsdörrar.


Under tiden kom två entusiaster och ville in i hyllan bakom de två lassen som jag vaktade.
– Kan du flytta lite på dig? frågade den kvinnliga entusiasten.
Hon hade lika gärna kunnat be mig flytta en folkvagnsbuss (med muskelkraft, menar jag).
Jag ryckte tag i en vagn och klev baklänges in i en stapel av ett hundratal Svepa Snapsglas. Det gick bra.


– Är det ett företagsköp? frågade kassaflickan.
Jag tolkade detta som något i stil med ”maktövertagande” och trodde att hon trodde att vi hade för avsikt att tillhandla oss hela Ikea Kungens Kurva.
– Nä, sa A mörkt. Jag betalar. Med mina pengar.
När vi kom ut sa hon en sak till. Hon sa:
– Nästa gång jag vill köpa ett helt bohag i en smäll ska du prata bestämt med mig om feng shui och hur för många ägodelar blockerar energierna. Eller slå mig på käften om jag inte lyssnar.


Men, som sagt, från och med nu kommer vi säkerligen att tala en hel del om när vi var på Ikea.