Modeblind (2007)

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.






Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.



Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.


I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).


Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.


Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).