Kepsfrågor AUGUSTI

Oavsett vad man sysselsätter sig med blir det något av terminsstart så här års. Semestern är slut, allt ska igång, kanske har man nya människor att jobba med och möjligen är förutsättningarna som man jobbar under annorlunda. Augusti–september tycks vara tiden för att sjösätta omorganisationer, ändra jourscheman och rent allmänt vända näsan mot nya friska vindar och sjunga hej och hå.


Augusti–september är därför också kepsfrågornas tid. I tider av omvälvning kommer kepsfrågorna. Det är mänskligt, det är allmänt förekommande och det är lite konstigt. Att jag kallar det kepsfrågor beror förstås på att jag står med en fot i skolvärlden om inte av födsel så definitivt av ohejdad vana. I skolan dyker kepsfrågorna upp så snart förändringens vindar blåser (jag hör i andanom ett blekt kollektivskratt från en kår som har omorganiserats konstant sedan 1842 års folkskolestadga). När man träffas för att diskutera nya kursplaner, betygssystem och rektorsenheter dröjer det sällan så länge som till första kafferasten innan någon låter upp sin breda näbb och säger ”och så är det ju det här med kepsarna. Får dom ha kepsarna på sig hos er?”


Repliken kommer ofta i ett sammanhang när de flesta spontant känner att det inte spelar någon roll om dom kommer i sjöstövlar, burka och hockeyhjälm bara man får verksamheten att hjälpligt hålla ihop till novemberlovet. Men för den som väcker kepsfrågan är den något att klamra sig fast vid i en föränderlig värld, något synligt, verkligt och riktigt. En töntig formsak? Kanske. En livboj i förödelsens stund? Absolut.


Om ni befinner er i en verksamhet som inte hålls med kepsar kan ni fundera på hur många frågor på era möten som handlar om kaffeautomaten. Om kolleger ska avskedas, köpstopp ska införas, avdelningar ska läggas ner och företagets framtid hänger löst kommer alltid någon att ställa en fråga som har att göra med … kaffeautomaten. Även den är gudomligt konkret när allt annat tycks rasa samman.


I den lilla människans verklighet fungerar också luddfiltret i den gemensamma tvättstugan som en existentiell snuttefilt. Man kan ha åsikter om dem som skriver anonyma lappar med invektiv till Du som inte rensade luddfiltret! men man förstår deras drivkraft. Gud är död, Marx är död, men fortfarande finns det någon som bryr sig om luddfiltret och än styr Jag över något.


Och så finns koloniträdgårdsgrinden … Ibland genar jag över ett koloniområde som omges av ett tämligen sporadiskt staket. Där gångvägen korsar är det en bit staket och en grind, men bara en bit staket. Man kan gå runt det, och det är inte jättesvårt. Men det finns alltså en grind, en rätt ful hönsnäts-. Ibland glömmer någon förbipasserande att stänga grinden – vips kommer en kolonist som en bålgeting och fixar och stänger och förmanar, om den olycklige inte har hunnit undan.


Sannerligen frågar man sig varför. Grinden är inte vacker eller pittoresk och fyller framförallt ingen som helst funktion. Inga oxar, får och svin rymmer ut om grinden står öppen. Stängd hindrar den inga slemma tjuvar från att palla morötter om de (tjuvarna) inte är extremt bakom flötet – om man tänker sig att grinden vore låst så vore det en smal sak att hoppa över, men framförallt kan man alltså gå runt den.


Säkerligen finns det någon sorts socialpsykologisk förklaring även till detta. Även den gröna grindens obligatoriska stängande är ett slags kepsfråga. Ändå är den skummare än det mesta jag känner till i den vägen.